Timmarna på dygnet räcker inte till och min inre värld står aldrig still.
Mitt hjärta slår hårt och att andas blir plötsligt alldeles för svårt.
"Hjälp" får jag fram genom ihop pressade bleka läppar, i mitt bröst känns det som att nån tryckt in ett par käppar.
Jag ligger där ett tag, har glömt bort att jag kan andas och drar försiktigt in ett svagt andetag.
Så undrar jag vad det är för dag, vad vi hemma ska äta till middag.
Imorgon är det mitt barns födelsedag, och veckan efter min bröllopsdag.
Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag, lördag och söndag. Ingen erbjuder ett handtag.
Det känns som att jag förlorat ett slag. Helt jävla svag.
Men jag som är så stark, eller som min son brukar säga "superstark".
Så jag ställer mig upp utan hjälp, även fast jag kanske skulle behöva andningshjälp, hemma städningshjälp, kanske i allmänhet lite extrahjälp.
Men så torkar jag mina tårar och mina tankar spårar.
Jag är en superhjälte som har en svaghet, en alldeles för svag mjälte.
Så sitter jag i garaget innan jag går in i mitt hem och möter kaoset.
Jag vill åka på en minisemester inte ta hem en massa gäster.
Jag älskar ju fester, men alla dagar i veckan att jag tar min drömsemester.
Men vi har en hund och henne skulle jag sakna efter en sekund..men hon klarar sig nog en liten stund.
Så går jag in och glömmer bort det jag tänkt och volymen innanför dörren är sänkt.
Det verkar som att barnens dörrar är stängda och deras jackor på sina krokar är prydligt hängda.
Vad är klockan tänker jag och trycker försiktigt ner ett av mina barns dörrhandtag.
Tystnad, andetag, det är en väldigt vacker sommardag.
Så går jag ut och hör plötsligt ett tjut, så jag väntar nån minut. Ljuden har tagit slut
Jag börjar le och i spegeln mitt trötta ansikte se.
Det kanske är dags för mig att lägga mig för sånt här händer aldrig.
Jag fick fnatt, det var nästan midnatt men så tänkte jag att jag ska sova inatt.
Nu ska jag sova det kan jag dig lova.
Godnatt, gu vilken härlig sommarnatt.