Så sjunker jag äntligen ner i soffan
med en bok poesi.
Diktens första rader är som en smörjelse vid dagens slut.
Orden och meningarna börjar ljumt och stilla att lösa upp
min grå eminens tunga bördor.

Kranen har dragits åt hårt.
Men en hink står här för att fånga upp det som fortfarande
droppar.

Den andra raden
och jag hänger skjortan över dörrhandtaget.
Jag lossar ryggsäckens båda spännen och låter läxböckerna
lägga sig i en hög bredvid sängen.
Sedan snörar jag upp knuten på gymnastikskorna vid tredje
samtidigt som jag släpper tanken om föreläsningen
jag skall hålla knappt tio timmar från nu.

Med tiden kramar kvällen ut det sista klunkarna från min kropp.
Mina ögon känns så väldigt tunga, men samtidigt så tunna
som att de snart skulle kunna falla ur och sedan
fladdra sin väg.

Jag hör klangen från blåklockan,
(det är under versens allra sista rader)
och jag vandrar in i våren.

Solskivans centrum passerar
mellan södra och norra himlahalvan
och gränsen mellan dröm och vakenhet

suddas,   su dd  a. .. .