han släpar mig i håret
mina knän bränner mot golvet
min hårbotten svider under hans hårda tag
det känns som om jag brinner

vad ska han göra med mig nu
finns det något mer
vad har han kommit på
hans uppfinningsrikedom är stor

nyss ristade han med kniven
min rygg är ett stort sår
jag tror han karvade in bokstäver
medan han flämtade fram "hora!"
mellan sammanbitna tänder
och ännu mer sammanbiten min

jag tror att det är slut nu
inte på misshandeln
inte på förnedringen
inte mellan oss
det är slut på mig 

jag känner hur jag faller
inuti mot marken
som från ett högt hus
jag är en balkongflicka
som knuffas ut
nej inte knuffas
jag tar tillbaka det

jag är en fångad själ
som tar tillbaka min kropp
genom att ställa mig på räcket
till en imaginär balkong
och jag kastar mig ut

inte mot döden
utan mot friheten

jag känner vinden i mitt hår
det är bra för då glömmer jag
hur han drar mig i håret
hur det stramar och svider
som om det nästan går av

jag känner den kalla luften
regndropparna som faller
medan jag faller 
och jag är en droppe regn
ur ett lågtryck på väg att slå i

ingen, inget som tar emot
bara ett tyst skri

jag svimmade visst av
nu är han ovanpå mig
vi är på golvet nedanför sängen
han har slitit av mig trosorna
linnet är sönderrivet
och skyler inget

jag är ändå bortom

jag behöver inte längre
gömma mig
jag sträcker ut och tar emot
honom i mig
som en glödgande kniv inuti

hans kraft är ursinning, skoningslös
han rider mig som om han rider ett djur

jag är i hans våld och skakas runt
plötsligt krasar det till i mig
ett revben till gav vika

jag är ett land i brinnande krig
jag är skövlad och bruten

jag hissar vitt flagg
men det hjölper föga
det är för sent
allt är för sent

himlen brinner i ilsket rött
och mina tårar har inget slut
jag blundar för att slippa se
men jag känner hur jag rämnar

sakta tonar allt ut
bomberna som faller
kulorna som viner
raketerna som lyser upp natten
allt i ett dämpat mummel
det svartnar

nästa dag är jag inte längre