Vi lufsar genom den kyliga vårkvällen,
snokande och snusande
bland frusna syrenknoppar
och fjolårsskräp.

Jätteeken står där stadig, stampande
under sitt trasiga paraply,
en trotsig etsning
mot vinterns översitteri.

Månens sköra muslin
zoomas in i våra ögonlinser.
Vi är genomskinliga
av tid bakom och tid framför.

Jord skall vi åter varda
och himmel åter bli.
Åter skall syrenerna slå ut
i livets återvända.