Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ett personalärende

Det är fredag eftermiddag och klockan är halv tre. I det stora kontorskomplexet skiner vårsolen in och får människorna att längta ut till familjen i sommarstugan eller till en lugn helg framför TV:n i sköna soffan. Min chef kommer in till mig i mitt kontorsrum, stänger dörren efter sig och och säger:

- Jag har pratat med några av dina kollegor och kommit fram till att vi nog tänker att det är bäst för dig om du slutar jobba här hos oss...

- Vaaa? ...hur har ni kommit fram till det?

Jag vet inte om hon skämtar eller är allvarlig. ”Jag har pratat med några av dina kollegor”. Vem har hon pratat med? Vad har de sagt? Om mig? Det känns som att golvet lutar. Det här måste vara någon sorts practical joke.

Men min chef ser inte ut som hon skojar. Hon pratar på, men jag hör inte orden. förrän hon säger:

- Det var ju det här med Ulla och det du sa till henne om hennes kläder i matsalen. Hon blev väldigt ledsen för det..

Matsalen? Ulla? Ett svagt minne letar sig fram. Har jag sagt något om hennes kläder? Var det när hon hade den röda kjolen och den rosa blusen och jag sa att det var en ovanlig färgkombination?

Min chef fortsätter.

- Jag har ju förstått att du inte är helt glad i vårt utredningssystem.

- Näää, är det någon här som är glad i det systemet, frågar jag halvt på skämt halvt på allvar.

- Nej, vi har förstått det på hur du uttrycker dig om hur det går att hantera systemet i olika situationer vid vårt senaste personalmöte

Vi...? Vilka är vi...? Som har förstått...?

Min chef fortsätter:

- Vi skall ha ett möte på fredag, jag, min chef och en representant för HR. Sedan kommer vi att prata med dig fredagen därpå. Då får du gärna ta med din din fackliga representant, om du vill.

Sedan önskar hon mig en trevlig helg och går ut ur rummet som om vi pratat om vilken vardaglig angelägenhet som helst. 

Under helgen går jag igenom samtalet med min chef gång på gång oh prövar alla orden. Hon har pratat med andra på min arbetsplats och de har kommit fram till att jag inte får stanna kvar. Vad har de reagerat på? Vilka är de andra? Är alla överens om att jag inte skall få vara kvar?

Jag ringer min sambo och försöker förklara vad som hänt. Det är svårt att få fram orden för känslorna kommer emellan av ilska och sorg. Hur kan hon bete sig så här? Var skall jag börja jobba? Vad har jag gjort? Hur länge har de pratat illa om mig så här? 

Hela helgen går åt till att vrida och vända på alla orden som sagts och försöka förstå vad det är som har hänt. Speciellt svårt blir det på nätterna då det är mörkt och jag får fantasier om att ingen tycker om mig och alla på hela arbetsplatsen vill att jag skall bort.

Det tär på min självförtroende och min självkänsla, men jag är glad att min sambo stöttar mig och att jag i stunder kan njuta av att träffa alla barnen och hela släkten på födelsedagskalaset för minsta barnbarnet. I korta stunder tänker jag inte på jobbet alls.

På måndag morgon verkar allt vara som vanligt. Min chef hälsar glatt på mig i korridoren. På förmiddagskaffet pratar alla som vanligt om ditten och datten och om hur helgen varit. Ulla är med. Undviker hon att titta på mig? Är hon lite kantig? Jag vet inte. Kanske inbillar jag mig alltihop. 

Jag försöker prata om min helg och om födelsedagskalaset men det känns som att jag spelar en glättig roll. Jag känner mig ledsen och arg, men spelar lycklig och glad.

På eftermiddagen går jag till min närmaste arbetsledare och frågar henne om hon har pratat med min chef.

- Ja, vi har pratat om dig och det verkar inte som att du trivs här hos oss. Sedan har det ju varit några incidenter då du har uttryckt ett visst missnöje både med arbetsmiljön och med vårt utredningssystem.

Jag börjar försvara mig. Arbetsmiljön. Det är väl inte så konstigt att man blir rädd och orolig när flera säger att de skall sluta och flera är sjukskrivna för stress och utbrändhet? Utredningssystemet. När vi har upp över öronen att göra introduceras ett nytt system där vi skall dela in människors liv i specialiserade livsområden och göra mätningar på en generisk skala om i vilken grad funktionshindret påverkar den enskilde individen. Utredningar som tog en halv dag att göra tar nu flera dagar.

Efter försvaret tittar min arbetsledare på mig med bekräftande ögon. Det är som att genom min reaktion redan bekräftat vilken dålig medarbetare jag är. 

Resten av veckan är som i en dimma. Jag hänger med på rasterna, men märker att jag slutar lyssna och sitter och tittar tomt framför mig. Det blir liksom en hinna mellan mig och min omvärld. 

På fredag skall de ha ett möte om mig och min framtid. Jag skulle vilja vara med och berätta om vad jag tycker och känner, men mötet är inte avsett för mig utan om mig. Jag får vänta till fredagen därpå innan jag får yttra mig. 

Hemma spekulerar jag i olika händelseförlopp. De kommer att köpa ut mig för det jag sagt om Ulla och utredningssystemet. Samtidigt säger min sambo att det kan inte köpa ut dig för att du kommenterat en kollegas kläder eller uttryckt missnöje med utredningssystemet. Tankar och känslor blandas och jag går mer och mer in i en labyrint som inte leder till klarhet utan till mer förvirring.

Äntligen fredag igen. Äntligen skall vi ha personalmötet som min chef aviserat. Jag träffar först chefen som är trevlig och lyssnande. Hon berättar om en resa till Italien som hon och hennes man gjort helt nyligen. Jag försöker också vara trevlig och berätta om några semesterminnen jag också haft av en resa till Italien.

Sedan träffar vi HR-representanten och min fackliga representant. Alla är trevliga och välmenande. Jag försöker ta upp sakfrågan om vad jag sagt till Ulla eller om utredningssystemet.Men ingen är intresserad och alla försöker lugna mig

- Det behöver vi inte prata om nu. Nu kan vi se framåt och diskutera vilken arbetsplats som skulle kunna passa för dig, säger min chef

Det blir en famlande diskussion där olika alternativ diskuteras. Min chef skall prata med andra chefer och komma med förslag som jag kan fundera över. Alla är så glada och vänliga. Efter mötet går vi ut ur rummet och ut i vårsolen som bländar oss med sitt starka sken. Krokusarna har tittat upp i vårrabatten och vi går åter på ledighet

Den här helgen åker jag och min sambo till landet. Jag är på väg till Willys för att handla. Min chef önskar mig en trevlig helg och jag svarar tack detsamma lika trevligt tillbaka. Det är som att solen, krokusen, chefen och Willys är en del av den riktiga världen medan jag går omkring i ett mörkrum. Det är som att det finns en glädje i allt detta som varken går att se eller känna.




Prosa (Kortnovell) av Respons VIP
Läst 245 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2019-03-28 04:49



Bookmark and Share


  Marita Ohlquist VIP
Bra text som väcker tankar, i en sådan allvarlig situation bör alla inblandade vara närvarande och alla röster höras!
2019-03-28

  Stefan Albrektsson
Ja, snyggt och välskrivet - och angeläget!
Det som slår mig mest i berättelsen är det där vaga och anonyma vi'et som kan fungera som pansarrustning och skyttevärn - och att det är ett "vi" som märkligt nog exkluderar... ett "vi" som inte kan bli ett "oss".

Det sista stycket är fenomenalt gestaltat - särskilt genom det normala och konkreta i "solen, krokusen, chefen och Willys" som kontrast till författarjagets utanförskap. Snyggt!!
2019-03-28

  Kungskobran VIP
Fint skildrar med mycket närvaro men det känns som det fattas något i berättelsen.

2019-03-28

  Mats Edin VIP
Fint gestaltad
2019-03-28
  > Nästa text
< Föregående

Respons
Respons VIP