Jag vet inte hur jag skall tänka.


Jag fick ett brev igår.

Med ett fotografi


Från mitt fadder barn i Kambodja.


Det går bra henne i skolan.


Jag har skickat pengar till henne och hennes by.


I flera år nu.


Dessa pengar är obetydliga pengar.


För mig.


Men de lilla pengar jag sänder.


Är ju årslöner för dem.

Och de går till hennes utbildning.


Märkligt nog är min familj ointresserade.


Jag bara hoppas att mina barn tar över mitt fadderskap.


Jag kan blåsa mycket pengar på lite kräftor och vin.


Eller när jag köper en gitarr för typ 20 000:-


Då tänker jag inte i stunden på pengar.

Trots att jag i sammanhanget utan tvekan.
blåser årslöner för alla invånare i hennes by,
och byarna bredvid hennes.


Hur skall jag tänka?


Jag kan ju inte rädda alla.


Hon vet ju inte vem jag är.


En galen humanistisk författare i Sverige.


Som tyvärr i min kapitalism.


Bryr mig om dyra gitarrer och dyra snabba bilar.


Jag vet inte hur jag skall tänka.


Jag skickade ner en solcelldriven miniräknare till Chhorn.

Med extra batterier.

Hon blev tydligen den första i byn som hade en miniräknare.


För mig är detta ju inga pengar.

Jag märker ju inte ens detta.


Jag åker ju runt i min lyxbil som lätt kostar över en halv miljon.


Jag vet inte hur jag skall tänka.


I brevet fick jag ett fotografi.

Där jag såg att hon börjar växa upp.


Och hon vill ju bli Polis.


Därför skall skicka ett kort till henne.

Från en viss kille som kommer att gå ur Polishögskolan.


Och en annan kille som empatiskt tar

hand om de förtappade.

De kriminella.


Och talar med dem.


Jag är ju en galning.


Och jag vet att jag utmanar mitt

intellekt med existentialismen.


Och med all den filosof, teologi och politik jag läst.


Men.


Är jag bättre än henne?


För att jag råkade ha förmånen
att födas i ett annat land än henne?


Jag tänker så.

Hela tiden.


Jag vet inte hur jag skall tänka.