Hur dumt vi vuxna än bär oss åt kan det aldrig bli barnens fel
Det är som att måla en sten vit och skälla på den för den inte är grön.
Frågan är bara när blir vi vuxna?

Jag minns ifrån min uppväxt att ett par i vår förort som adopterade två små barn. Båda barnen hade asiatiskt påbrå. På helgerna någon gång strax innan Teven gjort sin entré var det vanligt att man med familjen i följe gav sig ut på söndagspromenad. Vi stötte vid dessa tillfällen på paret med sina små barn. Ofta var barnen klädda i någon sorts folkdräkt från sitt hemland. Min pappa blev alltid upprörd och utbrast nästan varje gång då vi kommit en bit ifrån paret.
-Det är ju en jävla tur att ungarna inte behöver ha bjällror på skorna.
Det är ju för fan barn inte några hundvalpar dom är ute och går med.
Väl hemkomna så blev det ofta en rätt hård ordväxling mellan mina föräldrar. Mamma tyckte att pappa varit oförskämd och höll på paret, som hon ansåg hade gjort en fin insats. Min mamma var en fantastiskt snäll kvinna. Men jag kunde inte riktigt acceptera att mamma skällde på pappa. Jag tyckte han hade rätt. Fast det var en annan tid och ett annat tankesätt.
Dom här minnena dyker fortfarande upp i mig mellan varven.

När blir man vuxen?