klockan fem när gryningen 
gläntade på dörren
väckte koltrastens vemodiga sång
den sovande

Den bräckliga stämman bar inte 
rösten var rostig efter vintervilan

Gråtmoln låg tätt packade 
de längtade efter att befria sig 
öppnade fönstret
för att andas och höra sången
sedan föll jag ner i mörkret
och det blommiga täcket doftade
som vårens blå stjärnor under grannens häck

då jag vaknade, öppnade jag bröstet
och släppte ut mörkret