Jag kommer ihåg hur tramporna på cykeln kändes mot mina bara fötter, hur sanden mellan tårna skavde och hur det ibland blödde när jag trampat länge nog. Jag kommer också ihåg hur jag klappade på cykeln, tog av tränset och satte på grimman. Släppte cykeln lös på bete. Jag kommer ihåg hur jag satt i gräset nedanför cykeln, planerade för äventyr, hopptävlingar och dressyruppvisningar. Det var fina stunder, vackra och saknade. Vissa dagar kommer jag allra mest ihåg att cykeln var den enda vän jag hade. Då tåras ögonen. Av tacksamhet.