Jag ser fram emot att en dag dö. Det är jävligt jobbigt att vara människa i en kropp, i ett samhälle, i en galen värld. Vad har jag att leva för? Några få vänner. Några få syskon, plus några halvvänner. Några nära och kära på den andra sidan. Idag har jag känt mig borta i huvudet. Skulle vilja gråta, men kan inte. Skulle vilja skrika, men då blir jag väl nedbrottad av personalen, nej men åthutad. Skrivandet är min stora passion, men det går inte bra att skriva när jag mår dåligt. Idag har jag varit klart gränspsykotisk. Idag vaknade jag upp och kände mig så där tom och ensam på Jorden. Som att befinna sig i en mardröm fast i vaket tillstånd. Jag hade en barndomsvän, han hette Per. Vi gick i lågstadiet tillsammans och lekte mycket med varandra. Det var i början/mitten utav  70-talet. Jag tror att han knarkade ihjäl sig eller tog sitt liv ca 2005. Men vi hade mycket kul och roligt tillsammans som pojkar. Sen tog min far sitt liv 1976, och jag blev traumatiserad och började må dåligt i övre tonåren. Per hamnade i missbrukarkretsar och jag gick djupare och djupare in i psyksjukdomen. Per hade föräldrar som öste över honom prylar och godis, men jag tror att det fattades riktig kärlek, precis som det gjorde för mig. Vi träffades 2001, men det var inte ett så givande möte, för Per hade svårt att prata, han sluddrade, och man kan inte fråga va hur många gånger som helst. Jag var väl inte i toppform jag heller. Men jag vill bevara våra tre år på lågstadiet tillsammans. Om du hör mig Per där du är nu. Det finns en känsla utav ensamhet som får blodet att frysa i ådrorna. Jag känner så idag. Relationslöshetens förbannelse. Meningslösheten. Kylan. Om jag hade medial förmåga så kunde jag prata med de på den andra sidan. Jag längtar dit. Det måste bli och vara ett privilegium för många att äntligen få dö. Äntligen få börja leva i kärleksfull gemenskap som ande i himmelriket. Om det nu finns något himmelrike? Det kanske är ett helvete som väntar efter döden? Jag har tappat tålamodet med att befinna mig på rättspsyk. Jag ser inget ljus i tunneln. Nu måste du tänka positivt säger min doktor. Sitt här själv så får du känna hur det känns, skulle jag ha velat säga till henne. När livet känns som en enda stor fördmjukelse. Ett outhärdligt totalfiasko. En gränslös mardröm. Vad är det som hindrar mig från att ta livet utav mig? Hur ska mitt liv kunna bli meningsfullt? Den här texten kanske jag inte ska publicera. Fullständigt ocensurerat. Monotont malande. Djävulen njuter.
Men innerst inne är jag en fullständigt trotsande livshungrig rebell. Jag vägrar att låta livet ta slut på det uppgivna sättet. Jag ska försöka få mina texter utgivna i en bok. Jag har någonting viktigt att berätta om livet. Jag har överhuvudtaget någonting värdefullt att ge till andra människor. Vill någon ha det så hör av er. Jag kommer inte att stå med mössan i handen som en tiggare, eller tvinga mig på någon med mina gåvor. Integritet och stolthet. Värdighet och ryggrad. Kärlek och uppror.
Tåget som kommer, någon som lyssnar in rälsen, någon som är så oerhört och fruktansvärt trött på att leva. 25 sekunder senare så är allt över. Blod överallt. Frid.
Äntligen frid. Jag känner den djupaste respekt för alla som väljer den vägen. Men det är inte min väg. Jag är en jävligt envis slagskämpe. Jag ger mig aldrig. Och jag vet av någon anledning att när jag har kommit igenom detta evinnerliga rättspsyk så väntar mig just frid. Frid och glädje. Jag ska ge ut en jävligt bra bok! Nä håll käften på dig djävulen, håll käften alla demoner och onda andar! Shut the fuck up. Jo, om jag blir dement och sitter på nåt boende och lallar och inte kan komma ihåg vad jag sa för 2 minuter sedan, och livet är en jävligt rörig och meningslös misär, då ska jag försöka spara sömntabletter, så att jag kan få slut på lidandet. Det säger min syster att hon ska göra också. Det tänker nog åtskilligt många människor.
Min kompis Per och jag byggde kojor inne i förrådet. Det var underbart magiskt, och vi älskade att fantisera berättelser och äventyr. Det var dom lyckliga tiderna i våra barndomar. Vi hade riddarborgar, vi bytte frimärken, och vi lekte i skogen. Sen gick det gradvis alltmer åt helvete med livet, på 80-talet. Per mötte döden, 40 år ung. Jag hamnade på rättspsyk, två gånger. Jag har inte mycket till liv, men jag lever. Så länge det finns liv så finns det hopp. En gammal klyscha som kanske är relevant för många människor, men det finns ju dom utslagna vars liv faktiskt är totalt hopplöst. Psyksjuka hemlösa alkoholister och knarkare med dålig lever och taskigt hjärta. Riktigt så illa är det inte med mig. Men jag känner att den här jävla ensamheten och isoleringen börjar tära på mig. Känns som att sitta på häktet, även fast jag kan öppna dörren och gå ut i allrummet, där personalen sitter och bygger pussel. Det regnar mot fönstret och jag ska gå och lägga mig, för jag orkar inte göra något annat.