Get ur dix awoot vi ska snacka litteratur igen. Min bok är en bokklubb! Jag är ett geni! Ingen har tidigare tänkt på att liksom "referera" till annan, tidigare, litteratur av en annan författare. Eller, jo, öh, men såhär va? Du refererar ju för att slippa skriva om bibeln hela tiden. Eller för stjärnknullaren i dig som ba, snubben i min story heter adam, du vet, som han i bibeln, u might have heard about it. Men det är backwards.
Kutymen är att göra som Burroughs. I nån rödnatt säger han att han var på sitt otadliga humör vid tillfället, vilket dels sätter scenen utmärkt om du läst Castaneda (och hela sfären litteratur däromkring, från finnegans wake till invisibles) och säger volymer om Burroughs personliga åsikter om Don Juans dogma. Svidande kritik och roligt, eller så.
Vidare är kutymen bland läsarna att inte förklara innebörden av viktig litteratur för den oinsatte. Och ett verk, bok som dikt, kan ju bara uppskattas om du förstår det. Att spoila är ett hedersbrott mot mänskligheten och ett förräderi mot författaren och dess lojala följe.
En sorts gåva från den tidiga modernismen. Ett kulturellt immunförsvar mot att orka svara på de allra dummaste och mest förnedrande av frågor. Och att förklara saker för Les Mouches.
Ni vet hur Harrypotterböckerna är sexuellt attraherade till magi och fantasy (såsom doktor Ho och dess skapare tycks tända på skräck, scifi och särskilt utomjordingar)? Medan Lieber skrev typ fantasyporr, dock inte lika krass, han är mer metaforiskt och mer verkligt motiverad av kärleken till magin och fantasyn. Harrys edda har iaf skapat sköna spänningar i fantasycommunityt.
-De e bra!
-Ja, men språket är sämre än alla av de hundratals olika fantasyförfattare som blomstrade under nittiotalet.
De är skrivna för barn, men inte som dina o dorinda eller mysteriet vid midnatt eller narnia osv osv, utan med en förnedrande och nedlåtande ton, som att det är nidbilden av en nedlåtande barnsköterska vid hovet som håller i pennan. Författarens motiv är att uppvigla och fördumma, romanseriens motiv stal hon av Gaiman och gick lös på som Rick James på ett av sina kidnappsoffer eller Bowie på en "trettonåring". Detta är fel sätt att referera till en annan författares litteratur. Drivs du av kärlek till ämnet när du publikt lustmördar något i så många dimensioner som du bara rent mänskligt kan med hjälp av tusen advokater?