Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Tankar på rättspsyk 12

Gud är i rummet. Blixtrande puls i mitt solar plexus. Han vill mig endast gott. Han vill min seger och läkedom i en underbar tillrättaställande process. Han vill alla människor gott. Vad ska jag säga om ensamheten? Jag har Gud så jag är aldrig ensam. Jag behöver människor naturligtvis, men idag tycker jag om att vara solitär. Jag skrev i drygt 2 timmar och råkade trycka bort hela texten. Det borde inte vara möjligt på en sån här dyr och avancerad apparat. Jag skrev om min barndom, om hur jag, när min pappa tog livet av sig natten mot min elfte fördelsedag, 1976, hur jag drabbades av någon form utav psykisk/själslig rubbning. Total traumachock. Och om hur jag aldrig riktigt hämtade mig och läktes. Några av mina absolut bästa månader i livet var augusti till och med oktober 1987. Då hävdes min ett år långa psykos genom ett kärlekens och sanningens mirakel. Men utan Annika hade det aldrig hänt. Jag var så extremt sjuk under ett års tid. Det var som att min hjärna imploderade och mitt jag utplånades. Det var en chock för alla runt omkring mig. Varje dag var en ändlös skräckfilm. Men Annika tog sig an mitt fall. Vi älskade varandra. En perfekt mix utav kultur, natur, underbar erotik, humor och allvar, sorg och glädje, etc. Jag blev starkare för varje dag utav Annikas vara till. För själv så hade jag inget vara till, inget här och nu. Mitt medvetande var fritt flytande kaos. Det var som att ta mig upp ur ett djupt träsk, och få fast mark under fötterna. Det var paradisiskt underbart att sakta friskna till. Jag jublade och njöt av varje timme. 
Nu är det drygt 30 år senare. Jag är sedan i augusti 2017 inskriven på rättspsykiatrisk klinik, efter att jag hade eldat upp stugan som jag hyrde utav kommunen. Jag vet inte hur jag kunde göra det. Jag vantrivdes enormt där och jag blev sömnlös vilket triggade igång min bipolära mani och gränspsykos. Ingen fara för andra människor. Eftersom jag tände eld, när jag var rent psykotisk, på en vind i ett hus i april 2014, så blir min vistelse på rättspsyk den här vändan längre än förra gången. Men jämfört med min psykos för 30 år sen så mår jag bra nu. Jag var deporterad till Växjö under ett år, ett högsäkerhetssjukhus och vidrigt ställe som jag tackar Gud att jag förflyttades från hem till Örebro i augusti. Inte roligt alltid att vistas här, men vad ska jag göra, ta livet av mig? Nej det är inte min melodi. Har jag tur och Gud är med mig så kan jag ha drygt 30 år kvar i den här kroppen. Jag ska, jag håller på att skriva en bok. Jag ska träffa nya fina vänner. Jag ska bestråla min omvärld med kärlek. Hoppas jag på. Jag är på spaning efter den tid som flytt. Jag vill nå bakom min pappas suicid då mina första 11 år skars av, kapslades in. Jag ser glad och lycklig ut på nästan alla fotografier, tidigare, innan min fars död. Jag undrar vad de döda tänker och känner när de blickar in i våra liv. Min mor gick bort för 2 år sen i juni. Skönt för henne att få vandra vidare och slippa sin demens, och få träffa min pappa, och sin son Håkan som gick bort 6 år ung 1967. Jag önskar att jag hade medial förmåga, det skulle vara intressant och givande att få mamma, pappa och brorsan på tråden. Jag har varit ensam idag, men jag känner mig inte ensam. Gud är i rummet. Blixtrande puls i min kropp. En vacker dag ska jag skrivas ut från det här bygget. Då ska jag jubla och skratta utav glädje samt utbrista i ett antal kullerbyttor.
Jag lever som en munk, tänker mina tankar och skriver mina skrifter. Går mina lovar till kaffetermosen. I morgon ska jag gå en runda ut i naturen, våren är här, den
1 april. En dag tar tiden slut för oss, lungorna slutar andas och hjärtats pumpmaskin ger upp. Vi ska sväva i en tunnel utav kärlek. Borta våra våndor, farhågor och mörka moln. Allt ska vara rent som när vi föddes ur våra mödrars sköten. Glädjen ska vibrera och mot oss kommer våra nära och kära med älskande ansikten. Lycka!
Men först måste man leva klart sitt liv. Det är ingen trevlig tid på planeten. Det är väl den sista tiden, som det står i Bibeln om. Ondskan blir allt mer utbredd och extrem. Den goda sidan stretar på, kärleken är i antågande överallt hela tiden. Vi får inte ge upp. Vad spelar det för roll om du vinner hela världen, men förlorar din själ? Vad spelar det för roll om du har alla TV-kanalerna och hela internet, men förlorar din själv? Varför tycker du att det är så obehagligt att sitta ensam i ett tyst rum tillsammans med dig själv? Är du en narkoman på alla sorters intryck, så att tystnaden och tomheten är outhärdlig? Känns det som att du håller på att bli galen? Dina nattliga drömmar skrämmer dig, när du vandrar i en alldeles tyst öken utan vatten, mat och karta. Du minns inte ditt förflutna, du är så fruktansvärt historielös.
Är det normalt att leva som du gör? Följ med mig ut i djupa urskogen imorgon. Nähä inte det. Naturen är trist. Det händer ingenting där. OK. Men det är ju det som är meningen, att få skogens lugna energier i psyke och själ, hitta sig själv. Du har redan hittat dig själv? OK. Men du kan kanske hitta djup i dig själv som du inte visste existerade. Snackar jag skit, om vi ska spela TV-spel? Jävla bildskärmstorsk. Om du följer med ut i skogen och så drar vi en yoga samtidigt, OK? Bra då säger vi så grabbhalva. Och så vill jag att du börjar be och meditera. Jag lovar dig det är en jävla kick! Gud kan förvandla hela ditt liv. Börja inte med ditt religiösa predikande pappa... snälla. Jag har en alldeles kanonbra och helt privat Gudsrelation redan. 
Det är när jag kysser och smeker Jennie som Gud kommer till mig, hajaru? 

 




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 139 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2019-03-31 20:55



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP