Som en tyst fjäder lättar vid en vindpust. Den finaste av penslar drog du längs mitt käkben. I det vackraste föll mitt hjärta långt ifrån min kropp. Och när månen är vit ser jag allt tydligt.

Jag färdas. Allt till trots. Jag reser.

I saknad stänger jag de dörrar från förr. I vila stillar jag de vackra orden. Och sen kysser du min nacke len. Som sammet. Mitt huvud i din hand. Bågen av min svank bjöd du så natten i silver. Sa jag att du är månen jag aldrig når. Sa jag att jag din röst bär mig genom natten. Sa jag att du rör mig som ingen. Sa jag.

Men jag färdas. I tystnad faller jag från min kropp. Och alla hjärtan sjunger våran sång.