Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Rundgång av kärlek

Mannen satt på sitt rum på sjukhuset. Den automatiska markisen var nedrullad, och gjorde det lilla rummet dystert skumt. Han kände att han hade fått nog och han fattade inte hur en förändring och ljusning skulle gå till. Nog av det vidunderliga djävulska livet. Han hade gått genom eld och vatten i drygt 40 år. Det så kallade livet på det lilla psyksjukhuset var förfärlig och ofrånkomlig tristess och isolering. Han skulle fylla 54 år om en månad. Han längtade, hungrade vilt efter att få komma undan. Bara undan från verkligheten just nu och i en oöverskådlig framtid. Han borde ha tagit livet av sig för länge sedan. Livet hade nästan bara varit psykiskt lidande, bara av olika grad. Han lyssnade på air med ekseption och försjönk i begrundan och kontemplation. När hade han varit riktigt glad senast? För 3 år sedan. När hade han gråtit ordentligt senast? För 3 år sedan. När hade han levt senast? Också det för 3 år sedan. Vad är det värt att leva utan att sannerligen leva? Inte mycket. Han kände sig otäckt avstängd  känslomässigt. Ett tillstånd som han inte kunde styra över och förändra. Varken riktigt sprudlande glad eller förkrossat sorgsen. Endast ett monotont avmätt malande på mellanregistret. Kroppen spänd som en fiolsträng. Flykt eller strid. Strid mot vad? Var och vilka är fienden? 
En strid ström av människor i nutid hoppade av sina liv. 90 stycken per minut.
Helvetet kommer inte efter döden, helvetet är här på Jorden. Människorna orkar inte. Samma tankegångar varje dag, tjatigt. Sluta tänk så förbannat mycket jobbigt, gör slag i saken, bestäm dig för om du ska leva eller dö, sa han till sig själv. Det är inte en lätt sak att besluta sig för att begå självmord. Jag kanske har 2-3 år kvar på det här jävla stället. Det är en lång tid. Sen en lägenhet av något slag. Vänner, 2 stycken, kanske 3 till. Syskon, farbror. Inte mycket att hurra för. Han kände sig inte närstående till någon av dom. En rätt så duktig psykolog. Kontaktpersoner, gode mannen och hans fru. Min stödperson. Hjärtat som bankar i mellangärdet. Hans tysta desperation. Eller ska jag ge livet en chans till? För tusende gången.
Han visste hur det skulle bli, kvällsfika, kanske titta på något på TV eller dator. Lägga mig, somna, drömma, vakna i det där vedervärdiga tillståndet av tomhet imorgon förmiddag. Han kände hur knäckt han var. Varför är livet så omöjligt för mig? Har jag dålig karma? Är det en eller flera osynliga demoner som bor i mig? 
Varför är jag sjuk? När blev jag det? När och hur ska jag kunna bli frisk? Man kan inte leva, man lever inte om man inte har några känslor. Han kände sig utmattad och förtvivlad. Denna eviga vansinniga monolog. Den har pågått i över 40 år, allt bara går runt runt i systemet. Gud ge mig en snabb dödlig cancer, eller en hjärtinfarkt i sömnen. Så här kan jag inte ha det. Det är omänskligt. Ohållbart. Det inre ursinniga skriket. Tumult och kaos. Djupt inuti. Medvetandet en klar och meningslös stiltje. Likgiltig och apatisk var han inte, men avtrubbad. Avstängda känslor. Kanske för att han var så jävla trött. Eller så blir jag trött av att vara så avstängd. Rundgång, växelverkan. Om han bara hade 150 stycken propavan, och få somna in sakta och stilla, och vara fri där på den andra sidan. Livet hade vänt för honom radikalt förr, som genom ett mirakel. Jag tror inte att någon skulle sakna mig så mycket.
När man tänker tillräckligt länge och ingående på sin död, så känns livet plötsligt värdefullt. Jag lever i alla fall! Så länge det finns liv så finns det hopp. Klyschigt men också sant. Han konstaterade att han var mycket långt från att vara så illa däran som han hade varit några gånger förr i livet. Jag är inte psykotisk, bara lägre grader utav gränspsykos. Det kaotiska världsuniversat. Dramat i världen. Kosmos ursprung. Förälskade människor djupt inne i solen. Han undrade hur mycket han kände av världen. De drunknande flyktingarna på medelhavet. Alla de kämpande extremt fattiga. Krigets fasor, svält och sjukdomar, död. En evig rundgång av våld. Kärleken i alla dess uttryck. Livsglädje! Fågelsvärmar av svirrande ljus. Rundgång av kärlek. 
  




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 170 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2019-04-02 11:51



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP