Det pirrar inom mig. Under scenens mitt väntar jag på att allt ska starta. Introlåten rullar igång och sakta hissas jag upp. Jag möts av de bländande lamporna som lyser lika intensivt som vanligt. Alla skriker och jublar. När jag kollar mig omkring ser jag bara glada och förväntansfulla ansikten, inte en enda ser nere ut. Varför är alla så glada? Jag är inget speciellt, jag är precis som ni. En människa av kött och blod.
Tre låtar går. Tankar börjar ploppa upp som små knoppar på ett träd. Varför är jag här? Vem är jag? Varför undrar ingen hur jag mår? Varför så höga krav? Ska man känna sig såhär? Är det okej? Är jag Okej? Alla dessa tankar kommer upp.
Paniken. Jag glömmer texten, "skit också" tänker jag för mig själv. Fortsätter ändå, får ju inte misslyckas nu. Allt går bra ett tag till. Och mina maniska tankar försvinner.
Sista låten. Yes, det är snart över. Mitt i låten kommer tankarna tillbaka. Paniken är större nu. Pressar mig till mitt yttersta, kan inte sluta nu. Är ju så nära. Allt blir snurrigt och jag faller till golvet.
Men även i det medvetslösa tillståndet fortsätter tankarna trycka på. Hur länge ska jag klara av detta? Är jag okej?