medan våren exploderar

i kaskader av liv, färg, fågelkvitter

imploderar jag

i en skur av skärvor


kalejdoskopets tusen skepnader

minner om ett fjärran liv

där barnskratten ljöd

och nuets närvaro var total

jag sluter ögonen

om sorgen


här bakom solglasögonen

mot den sylvassa solen

kan jag gömma den, mig

och blicka inåt

försöka nå

det onåbara


infantilt, jag vet

men är det inte så livet är

ett enda maratonlopp

där det inte spelar någon roll alls

hur fort du än springer

du kommer aldrig nå målet 

det som just verkar vara

inom räckhåll

för det förflyttar sig

alltid någon millimeter bort


och jag minns dagar med dig

det är så jag orkar se

vintern dö ut

vara med om att våren föds på nytt

om och om igen

utan dig


utan oss