Jag är så less på att alltid känna mig trött, svag, ledsen och stött.
Att det aldrig kommer ett slut. Att det tar alldeles för mycket energi av mig.
Att bara åka till skolan.
Prata med någon för länge.
Åka på en konsert.
Allt, litet som stort, sänker mig.
Jag vill bara att någon ska hålla mig.
Någon som inte har en åsikt.
Någon som inte dömer.
Någon som inte vet ett skvätt om mitt liv, mer än
att jag just där och då, är ledsen.
Att jag just där och då, gråter.
Att jag just där och då, inte vill vara ensam.
Att jag vill ha sällskap, men tystnad.
För att det inte finns utrymme för upprepning av hur jag känner.
Det finns inget utrymme för mig att gråta framför folk när det som mest bränner, innanför mina ögonlock, innanför min trötta svaga utbrända sorgsna kropp.
För att när jag säger vad jag känner så är det inga vänner som orkar ta det slaget, jag känner mig som den som är sämst i laget.
Bortglömd.
En främling kan inte veta att det hänt flera gånger, än just idag.
De kan bara tyst sitta och hoppas på att det snart kommer bli bra och kanske möjligtvis ge mig en välbehövd kanske stel kram.
Men främlingar, de går på stan, i skolan och på ica.
Ingen jag någonsin skulle erbjuda en fika.
För att jag är rädd.
Därför sitter jag alldeles ensam och håller om mig själv, i min egna tystnad
och gråter.