”Vad gör du om hon är här?”
Frågan hade balanserat på hans tunga länge, det var det inget tvivel om. Men som med de flesta frågor ställs de inte förrän det är tvunget, eller försent. Bussen lämnade oss i ett moln av avgaser. Vi vände busshållsplatsen ryggen och började en välbekant promenad i en uppväxt trädallè. Som vanligt var det alldeles för länge sedan vi sågs, så bussfärden hade gått allt för fort och nu var vi här.
”Jag ska agera så vuxet jag bara kan.”
”Okej”, han var nöjd med svaret och återgick till att ta in den bekanta omgivningen. Höstdöende träd och slokande grästuvor. En kylig vind förde med sig ljudet av rasslande löv. Fyrkantiga ljus från internatens fönster, glittrade i det tilltagande höstmörkret. Jag hade ofta tyckt synd om honom, för hur kul kan det ha varit att lyssna på mina imaginära tjejproblem? För hon ville inte ha mig, men i mitt huvud gick en sång på repeat, den om henne. Såhär i efterhand när den största sorgen lämnat mitt bröst, påminde allt om en sång av Per Gessle. Men då var det ett öppet sår, som blödde utan stopp.
”Kvällen kommer ändå inte handla om henne, det handlar om att minnas och skapa nya minnen. Visst?” Manade jag och slog honom på den skinnjackeklädda axeln.
”Ja, du har rätt”, sa han och övertygade oss båda om att vi valt rätt, när vi bestämde oss för att komma.
”Om inte annat ska vi tvätta bort den där stämpeln du fick här av några.”
”Jag undrar fortfarande vart den kom ifrån.”
”Låt inte dina tankar dväljas, vem som än får dig, kan skatta sig lycklig. Bättre man har världen sällan skådat.”
”Dude!” En arm drog in mig i en axelkram.
”Om inte annat så vill jag minnas att kvinnorna här var vackra.”
Fistbump på det och vi gick vidare. Det där om att vi skulle minnas, var egentligen befängt. Han och jag hade inga gemensamma minnen här, vi blev vänner på en helt annan plats, med andra problem.
Ett varmt ljus flödade ur skolbyggnaden, på en banderoll över dörren stod ”tioårsjubileum”, skrivet. Tänk att det gått tio år sedan vi gick här. En folkhögskola mitt i den värmländska språkförbristningen. Skolan hade kristna förtecken, men dess elever var till stor del syndare i Bellmans anda. Otuktet bestod av nakenbad i älven, trekanter, fyrkanter, i köken, sofforna och säkert även i skolbyggnaden. Sprit i alla skrymslen och vrår, även om alkoholförbud rådde. Men bra fester var det. Kanske skulle jag ha supit till på dem, släppt loss lite, kanske hade jag då haft större chans, kommit henne närmre på det vis jag ville, närmre hon som alla ville dansa med.
Jag drog ett djupt andetag och såg på min skäggbeklädda vän.
”Känner du? Dekadens.”
Vi gick in och den välkända lukten av klor och instängda minnen slog emot oss. Snabbt blev vi välkomnade av läraren som en gång retat lusten att sätta ord på papper. Som alltid blir man bestört av tiden som går och vad den gör med oss. Åldrad men fortfarande pigg, klädd som man mindes honom, i ett brunt kakiställ. Han sken upp och sa till mig.
”Jag visste att du skulle komma tillbaka.”
Vi utbytte blickar jag och min tunnhårige vapendragare. Mindes en annan konversation, denne lärare haft med mig, då i bestörtning, när han insåg att jag en ingrodd värmlandsbo skulle lämna för småländsk mark.
”Du kommer tillbaka”, sa han. ”Till jul, då är du här igen.”
”Värmland kommer alltid vara hem”, sa jag och han nickade gillande. Vi gick vidare in i folkvimlet bland de dukade borden. Hon var där, reflexer av hennes blonda hår stack i ögonvrån, en bekant klädnad blixtrade i minnet, ett saknat skratt hög i hjärtat och hennes namn som ropades, ekon från förr. Hon var allas vän, så det var svårt att få henne ensam, även om jag tror att ensam var allt hon ville vara ibland. Men ett vänligt hjärta som ville alla väl, hade svårt att vila, när så många ville prata. Och vi var vänner, för henne var jag tydligen speciell. Men där jag stod, var alla i hennes ögon, speciella. En skola som ett tag, cirkulerade runt henne. Så kändes det. Alla hade någon gång en crush, på henne. Många stod på kö, för en chans på den så alldagliga tjejen, som bar kjolar och söta klänningar. Osminkad, med naturligt hår. För mig var hennes skönhet klassisk, för den var äkta. En sådan tjej, kunde välja och vraka och naturligtvis fanns han där, prinsen. Som jag hatade honom, för det var med sådan lätthet, iallafall till synes, som han svepte in och tog henne. Värre blev det när jag i skrift började förstå att hon var lycklig med honom, att förhållandet inte var en sommardag utan bestående även då årstiderna skiftade. En kniv i mitt svaga bröst.
Kvällen förflöt i ett vakuum. Som alltid hamnade jag mellan konversationerna. Jag kikade på dem, gänget där jag ingått. Ofta, de gånger jag försökt att vara cool har jag bara nästan passat in och bara nästan varit med. Men där var jag med. För första gången, var jag i ett innegäng. Jag vet inte riktigt hur det gått till, kanske var det hon som öppnat dörren, eller så klev jag på, på egen hand och var mig själv för första gången på länge. Jag var där för jag ville vara med henne, men jag tror inte det gjort någon skillnad om jag inte varit där. Gänget var, även utan mig och nu kände jag mig inte välkommen.
”Hon vill prata med dig”, min spänstiga vän, såg oroad ut, då jag med en kaxig nickning lämnade honom bland lamporna och det höga sorlet.
Glädje och rädsla, var känslorna som lekte i min hals då jag gick dit jag blev tillsagd. Rädsla för att åter bli indragen i den karusell jag hoppat av, som jag gladeligen skulle hoppa på igen om hon bad mig. Glädje för att jag skulle få se henne igen, ensam.
Arg hade jag varit, ledsen och sårad. Då hon plötsligt slutat höra av sig. En kommuniké jag tagit för given i min ensamma tillvaro, tystnade. I skärmen sken skapade vi en egen liten värld. Hon skrev meningar ämnade bara åt mig, vi delade hemligheter och tankar om framtiden. Kanske var det därför jag höll hoppet uppe, närde min dröm om oss, för i orden på skärmen kunde jag ibland skönja en längtan av att vara där jag var, en saknad efter mig. Så jag lät mig dras med. Även om omvärlden sa åt mig att släppa taget.
Med ryggen vänd mot mig på den sista plats jag såg henne på denna skola. På trappan till elevhemmet. Där hade jag tänkt kyssa henne, men aldrig gjorde. Det hade varit vår då. Världen var renskurad, efter att regnet dragit undan sin ridå och hon hade varit så vacker. Med gråten i halsen stod hon i takdroppet när vi skulle säga hejdå. Björkarna sjöng om en blomstertid. Men jag tvekade och gick. Nu var det höst och frusen lera vrickade mina steg. Kvällen var sent liden och månen sken mellan kala björkar. Andedräkten var en vitt parfym(sorry Gessle) och hon såg ut som alltid. Kjol och en tröja, håret rågblont och när hon vände sig om, de blå ögonen. Som jag saknat dem, de som kunde vara skillnaden på natt och dag om de log eller var nedslagna. Ögon jag alltid ville hålla skrattande, för då var världen god. Så snäll och underbar att jag ibland hatat henne. Jag hade övertalat mig att jag bara ville vara hennes vän. Att vår vänskap var viktigare än mina känslor. Men så hade det inte varit. Så det hade gjort ont, så otroligt ont, då jag erkände min kärlek och hon sa att hon inte älskade mig, även om jag visste det, högg det djupt där inne där inte plåster kan förbinda eller läkare kan sy ihop. Och fast hon visste hur jag kände, ville hon vara min vän. Det gröpte ur något som försvann, ett molande hål, som sände mig nedför en svart spiral. Där allt om henne gjorde ont. Han som flyttade till henne. Att inte veta var hon var, vad hon gjorde, ont, det gjorde ont. Jag trodde jag såg henne, men det var en illusion, för hon var någon annanstans. Det sa pang, jag landade, karusellhästen hade stegrat sig och slängt av mig. Och jag steg inte på igen. Bröt mig loss, sårade henne, för hon trodde hon hade en speciell vän i mig. Men det gick inte att vara vän med någon man ville älska. För så var det. Det handlade inte om sex, det hade varit lättare, åtrå kan man bota, men kärlek är värre. Jag ville vara den, som fick henne att skratta varje dag. Hålla hennes hand, ligga och slumra i en soffa. Kika under lugg på henne och få samma blick tillbaka. Le tillsammans i äppelblommens regn. Få se in i ögon som älskade mig, men det gjorde de inte.
Hon öppnade munnen, säkert för att skälla eller be om en förklaring. Hon var värd det. Hennes underläpp darrade, kanske av kyla, kanske av ilska. Vi kunde skrikit, även om jag inte är bra på det. Gråta kunde vi också göra. Bli vänner igen, kanske. Blev jag arg, kanske jag fått henne att gråta, oberoende. Allt detta kunde ha skett. Men det handlade inte om henne, det var jag som behövde bli hel. För även om såret var läkt, var hålet kvar. Tomrummet, skapat av oss båda och bara vi kunde fylla det igen. Jag höjde handen. Hennes försök till ord, frös till is. Korsade armar över bröstet och ett sött irriterat plutande övergick till förbluffad förvåning, då jag sa.
”Vill du dansa?” Förstummad tittade hon på mig med klara ögon, bara på mig.
”Föreställ dig”, sa jag och gick närmre, tog hennes hand och ledde ned henne för trappan. ”En värld, där vi är hopplöst förälskade. Tänk dig att ett tåg rullar in på en perrong, ångan ligger tät kring rälsen. Du hoppar av tåget och jag räcker dig min hand. Bjuder, i den råa kyliga luften, blandad med aromen av kall smutsig sten, upp till dans. I stanken av spya, unken öl och urin och den aldrig sinade doften av nikotin. Valsar vi mellan cigarettfimpar, bänkar och människor i hast. Vi gör det bara för att. För att världen är kall, för att den är varm, för att kärlek suger, för att kärlek är underbar. För att vi för några sekunder är en, innan vi för alltid är två. För att vi finns, för att vi en dag inte finns. För att våra leenden förändrar världen, för att inget förändras. För att jag en gång älskat dig. Vi kan skrika och gapa, gråta och kanske skratta, sen. Men först en dans, till det som aldrig var, för det onda som har läkt, för sagan som aldrig blev all. För kvinnan som inte var man.”