När Marianne surfar hem till Göran, i samma ögonblick som hon öppnar sidan, så har hans vardagsrum legat där i tjugofyra års tid, mer eller mindre marsipangrönt. Men när Marianne fäller upp någon annan rullgardin, just då hon lämnar Görans murriga soffa, så upphör hans profil att existera. Åtminstone på hennes skärm syns inga spår av sådant hus längre, där Göran skulle kunna sitta och filosofera. Snarare brukade lille gubben stå och snickra grejer, vilket datorn antingen minns fullkomligt eller glömmer totalt. Än mindre ute i satellitrymden eller längs fiberkablarna ligger Görans hem (ingalunda heller Mariannes). Där finns blott KOD, ett mönster av datasekvenser, i ofantligt varierad matris. Dess språk motsvarar möjligen GUD(s). Den som skapade matrisen känner till mer om Mariannes bevekelsegrunder än Marianne själv känner till. Även om hon släcker datorn, så består KOD, i all sin unika mosaik över universella fält. Emellertid såfort Marianne surfar hem till Göran igen, i samma ögonblick som hon öppnar sidan, så har hans vardagsrum legat där i tjugofem års tid, mer eller mindre marsipangrönt.