Jag hatar mig själv.

För att jag häromåret
som planerat inte kom iväg
på Transsibiriska järnvägen.

Själv.

På min meditations och skrivarresa.

Jag har ju faktiskt redan besökt
några av städerna på rutten.

Som längts bort Novosibirsk.

Jag borde hata Ryssland som finne jag är.

Men jag saknar lite av den så kallade laglöshet
jag upplevde där på mina flertaliga resor i Ryssland.

På något sätt tar man sig alltid fram.

Folk snackar om sina bucketlist grejer.

Detta är en av mina bucketlist grejer.

Helt fullt genomförbar.

Handlar bara om min timing i livet.

Och timingen är mycket nära nu.

Jag har ju redan åkt nattåg med fulla ryssar
från St. Petersburg till Moskva.

Så jag har redan tränat lite på detta.

Och lite andra ryska grejer.

Jag måste bara pricka ett tomrum i livet.

Då livet kan gå på tomgång lite,
här hemma i de bajsnödigas värld.

Och försvinna i två veckor.

Och veta när jag kommer tillbaka.

Att jag fan kryssade en bucketlist grej ytterligare.


Ibland har jag tänkt,
att det är synd att jag inte har någon att åka med.

Men det råkar nuförtiden finnas en pålitlig person.

Som också har Transsibiriska på sin bucketlist.

(Han trasslar lite om att ta Transmongoliska istället.)


Vi får se om vi kan snacka oss samman.


Och om han bara låter mig vissa stunder,
bara sitta och titta ut igenom kupé fönstret och skriva.



Och jag kan ju förövrigt tänka så här.

Med ganska många perspektiv och erfarenheter i livet.

(Som senast nu i veckan när jag var inne i en lägenhet
och såg den svartaste ångest jag mött på många år.
En mardröm i livsöde. Och då är ju jag luttrad av scener i livet!)


Att jag då hatar mig själv.


För att inte komma iväg på Transsibiriska Järnvägen?


Är ju då faktiskt ett extremt banalt problem i livet.


Det finns ju människor som inte ens tänker tanken.