Petter böjde sig över Finks kropp, som redan börjat lukta en smula, trots att det var november och snö i luften. Jag höll andan. När Petter gjorde en ansats att röra vid kroppen skrek jag till.

- Låt bli! Fingeravtryck! Du kan ju bli misstänkt!

Petter teg och pekade på ett visitkort som stack upp ur fickan på Finks kavaj.

- Det där skulle man allt gärna vilja se närmare på.

- Jo, kanske är det en hälsning från mördaren, sa jag. Men rör det inte!

Petter tog ett foto på sin brors kropp med mobilen, och en närbild på visitkortet. Sedan sjönk han ihop på trappan jämte mig och grät.

- Min ende bror! Jag var alltid avundsjuk på honom. Mamma skjutsade honom till särskolan och till bowlingen, medan jag fick cykla i ur och skur till fotbollsträningen. Kunde jag hjälpa att han hade en medfödd funktionsnedsättning?

Medan Petter begravde huvudet i händerna tog jag upp mobilen ur jackfickan och ringde 112.