Skildra rädslan
för att sammanblandas med jorden
vi ropar från början av holocen
i bilder av mänskliga händer
vi var här
och vintergatan flammar ovanför
vi var här
de dödliga djuren
de oersättliga tankarna
om allt ska bli aska
ska vi bli stjärnbilder
galoppera över himlen urskiljningslöst

marionetterna syr sina stygn i dina kläder
tills du är insnärjd som en fluga
i spindelns famn
gråsuggorna har redan bevittnat slutet
men du förstår inte deras vittnesbörd
när de knastrar under din rygg då du vänder dig i bädden
vi är brända, sjunkande
burna av kolosser i silverkorgar
i boken du läste låg ett strå av hennes hår
du bytte sida
trottoaren vältrar sig under dina fötter
morgonens yrsel brer ut sig över dagen
syr peruker av koppartråd och blänkande glasbitar
som du skördat ur havet
vi var som musslor
tysta och dödliga
djuren åt oss som osjäliga
säg mig inget annat
än att stranden ligger öde inför våra blickar
när vi går ut på den väller havet in