Är det på grund 

av känslorna

som vi kritiserar

eller berömmer varandra

Finns det någon 

mänsklig storlek

som är oberoende

av sammanhanget

Är det genom 

ilska och glädje

kärlek och hat

vi blir mänskliga

Är det i spänningen 

mellan godhet och ondska 

vi upptäcker vår ensamhet

och vår gemenskap

Skall vi alla pendla

mellan depression och lycka

till vi slutligen kan somna

i gemenskapens ljusa mörker