Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Tankar på rättspsyk 15

Överlevaren är den största rebellen, sa en svensk författare, Birgitta Trotzig. Jag är beredd att hålla med henne, men det finns alltid undantagsfall, människor som befinner sig i HELVETET, som bara inte härdar ut längre. Jag tror att livet är ett straff för någonting ont som man begått i ett eller flera tidigare liv. Och jag tror på att djävulen och demoner med full kraft terroriserar människor. Jag sitter på mitt jävla lilla rum på rättspsyk. Jag är så trött på det här så kallade livet. Dygnen går runt och runt utan att det händer någonting. Min existens är ett limbo, ett halvickevara-tillstånd. Kuratorn kikade förbi i fredags och deklarerade att lägenhet det får jag när någon flyttar eller dör. Hon sa det på ett sätt så att jag ska förstå att det kan dröja jävligt länge för mig att få någonstans att bo. 1 år? 2-5 år?... Jag känner att jag inte står ut med 2-5 år på det här sjukhuset. Jag är instängd på den här avdelningen, och jag är utestängd från mig själv. Jag är utom mig. Det är det värsta och ensamheten, att ingen hör utav sig. Iren min syster ringde igår kväll. Men hur bra känner jag och hon varandra? Det har varit så många perioder i livet då jag inte haft kontakt med henne och de andra syskonen. Då känner jag att jag och min gamla barndomskamrat Anders står varandra närmre. Jag ser inte fräsch ut när jag ser mig själv i spegeln. Jag ser mycket trött, sliten och härjad ut. Som att jag varit ute i krig alltför länge.
I drygt 40 år. Jag står inte ut med att vara i det här tillståndet. Jag dör mycket hellre. Och medan jag har skrivit denna text så har flera hundra, kanske tusen, begått suicid ute i världen och i Sverige. Folk orkar och uthärdar inte. Gör jag det? Jag är sjuk igen. Vissa skötare ser mitt tillstånd. Övriga ignorerar eller är blinda. Jag stannar aldrig upp och läser vad jag skrivit och publicerat här de senaste månaderna. Jag kör på framåt. Framåt. Framåt mot och till vad? En bok kanske. Alla som har begått suicid får en egen ängel i himmelriket, att kela och föra djuplodande samtal med.
För min inre blick ser jag mannen som sköt en kille i huvudet, sköt ihjäl honom. Skräcken i nordvietnamesens ansikte. Iskylan hos sydvietnamesen. Bilden/filmen som blev världskänd. Jag tittade i de där årsböckerna när jag var liten pojk. Tror inte att det var bra för mig. Barnen som kommer springande som fått napalm på sig. Mordet på Martin Luther King, m.m. Svårt att smälta och förstå för ett litet barn.
Svårt att vara på en rättspsykiatrisk avdelning. Smärtsamt att vara människa. Vore det inte en ljuvlig befrielse att bara sluta andas, hjärtat som äntligen stannar, den psykiska plågan som sakta avtar. När all skit som jag har i hjärnan stannar i hjärnan och jag svävar iväg mot ljuset. Frid, klarsyn och glädje. Ställa mig mellan järnvägsrälsen, andas djupt, ha någon skön musik i öronen, pang och slut på det här jävla förnedrande skitlivet. Eller ska jag välja att härda ut och vara en sann rebell? En av de stora rebellerna, överlevarna. Varför ska jag leva? Vad håller jag för meningsfullt? Skrivandet, ge ut minst en bok. Vänner. Jag har två, plus mina syskon.
Inte mycket att hänga i julgranen. Plus några till halvvänner. Jag lyssnar på Teenage jesus and the jerks. Skönt upprorssound. Ett jävla oväsen! Punk när den är som bäst. Jag ska inte tänka på att ta livet av mig. Jag ska antingen inte göra det, eller bara göra det. Jag får ut alldeles för lite utav livet. Jag har överhuvudtaget nästan inget liv. Hur skaffar man sig ett liv? Gud, kan du tala om det för mig? Jag är så oerhört fruktansvärt trött på det här. Mitt liv är så hårt, grymt och kallt just nu. Meningslöst.
Jag känner mig ensam och jag är sjuk. Gränspsykotisk är jag. Mamma och pappa! Hör ni mig i himmelriket? Er son har det jävligt jobbigt. Jag orkar inte längre.
När till och med dom friska människorna är sjuka så är det riktigt illa. Jag träffar inte på några riktiga människor här på rättspsyk. Äkta närvarande människor med kärlek och sunt förnuft. Patienten Roger flyttade någonstans, det är tomt utan honom. Han var alltid så vänlig. Han är väl på något gruppboende. Ha det bra broder. Detta, denna avdelning är ju en slags gruppbostad också. Jag är rädd att jag kommer sitta fast här in i en oöverskådlig framtid. Kuratorkvinnan såg inte rolig ut.
Gud. Gud. Gud, är du här? Gud. Gud. Gud, vart är du? Gud, existerar du, visa dig i sånt fall och ge mig ett eller flera tecken, Jesu Kristi namn. Amen. 
 
 
 

  




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 135 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2019-04-07 18:20



Bookmark and Share


  Johan Strömstedt
Det är en gripande skildring du förmedlar. Att leva på och i ett gungfly där vänner blir tillfälliga bekantskaper måste också vara tungt att bära.
Skrivandet har för mig varit och är ett andningshål när ångest, oro och annat elände vill ta över. Ibland orkar man inte att skriva det man vill uttrycka. Då gör jag små lappar med där jag skriver ner några stolpar, som minnesanteckningar.
Skrivandet kan bli din trygghet. För skriva det kan du. Förmedla din nuvarande situation gör du också på ett sätt, som gör det tillgängligt.


2019-04-11

  Sturesdotter
"Jag är instängd på den här avdelningen, och jag är utestängd från mig själv. Jag är utom mig. Det är det värsta och ensamheten, att ingen hör utav sig"

Det blir nog en bok.

Att skriva av sig är behövligt.
Samla, stryk lite ibland och tryck din bok.
Det ger dig extra kraft.
2019-04-07
  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP