"Finns det forskning på det ?"

Varför reagerar vi så när någon "slänger
ur sig" något egentligen spännande och nytt
vi aldrig hört förut ?

-Vänsterhänta är känsligare än högerhänta.
Jag är vänsterhänt.

-Jag svettas alltid mer under höger
armhåla än under vänster. Det måste
bero på att hjärtat sitter på vänster sida.
Hur ologiskt det än låter ur romantisk
synvinkel. Men allt är inte romantik.

-Du har lagt bort din ring ser jag. Älskar
du mig inte längre ?

Varför måste vi ha exakta svar på dessa
påståenden ?

Jo därför att vi alltid förhåller oss kritiskt
till det nya och främmande och för att vi
med "forskning" menar naturvetenskaplig
sådan och den naturvetenskapliga forskningen
anses vara i det närmaste sanningsavgörande
för i stort sett vad som helst.

I dag vet vi så mycket om "sanningens natur"
att vi borde egentligen kunna lägga bort övertron
på sant och falskt, sant och osant.

Sanningen är som hjärnan, plastisk. Elastisk. Den
förändrar sig, förändras, skiftar vartefter. Den
går att påverka. Sant idag är osant imorgon. Ett
skadat talcentrum idag är reparerat eller förflyttat
till imorgon.

Vi behöver ännu verkar det som något att hålla oss i.
Då har vi valt sanningen som ett sånt "rättesnöre".
Och trots det vi nu vet, att sanningen inte är statisk,
så bråkar vi hela tiden om vem som har rätt
och vem fel. Vi bråkar tills vi börjar slåss eller
säger "ska vi slå vad ?" "Googla !" "Finns det
forskning på det ?"

Hjärnan är inte statisk. Men inte heller
våra avsikter. Sanningen ljuger.

Att forska hermeneutiskt eller fenomenologiskt är
annorlunda. Här står subjektet och just dess intention =
avsikt, i centrum. Det är stor skillnad. Här försöker
man ändå närma sig det mänskliga. Det dynamiska.
Kanske rentav det omedvetna.

Det omedvetna kan inte naturvetenskapen acceptera
eftersom det inte går att använda de traditionella
verktygen i forskningsarbetet på ett så "osynligt"
och "luddigt" begrepp.

Likväl är det omedvetna en verklighet. Må det
sen många gånger liknas vid lögnen och därmed
inte vara omedvetet utan i högsta grad något
medvetet. Men det lever ock ett eget liv.

Freud gick så långt att han menade att vi
under större delen av vårt vakna liv är
omedvetna om våra innersta avsikter med
vårt beteende eftersom kulturen har gjort
våra "djuriska sidor" till något skamligt och
förbjudet.

Det är högst troligt att Hitler t ex var
omedveten om att hans innersta önskan
angående förintandet av såväl judar som
tyskar, handlade om förberedelserna till
självmord. Att hans och många, många
massmördares utsaga om "en lycklig
barndom" i grunden uttalas som ett
psykiskt försvar mot motsatsen.

Men för fan Gunnar ! Vad har vi då att
hålla oss till här i världen om ingen
evig sanning finns ? En sten är väl en sten
är väl en sten i alla fall....?

Det tror du ?

Och hur är det med rosen ?

Döden är evig.

Tror jag.