Ibland sjunker jag tillbaka i mitt huvud
Ögonen blir som fönster ut mot verkligheten
Nästan så att jag kan se runt kanten på dom
Som att det är ett dike mellan mig och resten
Känslorna domnar bort och tystnar
Tomheten sväljer alla måste, ska och vill
Endast en djup sorg ruvar kvar därinne
Som att jag när som helst skulle kunna börja gråta
Men det syns inte utåt
Bara härinne, härinne hos mig, innanför fönsterna, över diket
Här är jag med min sorg, min ensamhet
För längst inne är du alltid ensam