Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Tankar på rättspsyk 17

Jag har inte levt mitt liv. Slutade leva när jag fyllde 11 år, 1976. Var vaken och levde 3 månader sensommaren och hösten 1987. Sen somnade jag in igen, posttraumatiserad och bipolär. En ödesdiger kombination. Våren och sommaren 1993 var jag skapligt på banan igen, men somnade åter. Fick ett besvärligt trötthetssyndrom sommaren 1991. Men jämfört med de dryga 40 åren som gått, så är jag vaken nu. Sitter i min munkcell på rättspsyk och känner mig ganska trött, klockan 11.35, onsdagen den 10 april 2019.
Allra värst på 60- och 70-talen var i alla fall den machofeministiska i plyschoveraller klädda puritanska rödvinssörplande tokvänstern som hyllade Mao och Stalin.
Som barn kände jag mig otrygg i deras närhet när jag var på sommarlovskollo 1975. Vi rymde en stekhet dag jag och en polare. 4-5 timmar vände vi åter till kollot, och det var ingen i personalen som hade saknat, ingen som gav oss en rejäl utskällning. En högst osund slags anarki utan normer rådde. Helvetet är gränslösheten. Säkert var det många barn och syskon till vänstern som for illa på den där tiden. Totalt annorlunda var det på ett annat kollo jag var på, 1977. Ammenäs utanför Uddevalla. Vi rymde ett litet gäng. Jag bara hängde på de stora tuffa grabbarna och tjejerna. Jag och en pojke, Kenneth, återvände efter några timmar. Först fick vi en sån jävla utskällning. Sen drog några ledare upp oss mitt i natten, och då var det ännu värre, en råutskällning. Personalen den perioden var inte något utpräglat vänsterfolk, utan mest bara vanliga snubbar och snubbolinor. Men så här 42 år senare så måste jag säga att jag föredrar att få en sån där utskällning, istället för den flummiga likgiltighet som rådde på det första kollot. På Ammenäs året efter, jag var 13 år, så hade jag mitt första skov av jag vet inte vad, kanske gränspsykos blandat med en rejäl dos ångest och rädsla. Jag mådde inte bra efter min pappas sucid 2 år tidigare. Jag var traumatiserad, och hade behövt professionell hjälp. Tydde mig till min syster i personalen, men varken hon eller jag fattade vad som hände med mig. Det släppte efter tag, men det var en klar varningssignal som ingen uppfattade som en varning. Nästa alarmklocka började ringa hösten 1979. Jag gick i åttan, och ganska plötsligt så la jag bara av att anstränga mig med studierna, jag bara la ner, hade ingen som helst motivation och energi. Jag klarade inte av ekvationerna i den allt svårare matematiken. Traumatiserade barn och andra brukar få stora problem med just matten. Siffrorna och talen var som myror som kröp runt i ett stressat kaos.
Mina betyg sjönk som en sten, och det var jävligt jobbigt, frustrerande och sorgligt för mig. För mina lärare också. Jag började störa på lektionerna och mobba några av lärarna. Rektorn och studierektorn kallade in mig och min mamma till slut för samtal, i nian. Jag är nästan säker på att mitt handlande var ett slags rop på hjälp, symptom på att jag inte alls mådde bra. Tog också slut med min flickvän abrupt, som jag hade hållit så kär i ett halvår. Vi låg med varandra. Det var förhastat, det blev inte så bra. Nästa ras för mig var hösten 1982, jag hade börjat på social linje på gymnasiet, och fick en total chockfobi mot studierna. Jag tror att matematiken var min skräck. Så jag hoppade av. Där började min vandring in i psyksjukdomens dimmiga labyrinter. Och ingen i min omgivning hajade till. Jag hade blivit bra på att maskera mitt tillstånd. Jag gled sakta in i gränspsykosen. Det är mycket möjligt att min bipolära sjukdom blommade ut under denna höst. Jag lyssnade på depprock, jag lyssnade överhuvudtaget på väldigt mycket musik. Förstod inte vad banden och artisterna sjöng för något, det var bara skönt att ha som soundtrack, fylla upp tystnaden och den inre tomheten. På nyåret grät jag tillsammans med en tjej, en vän, Fia. Sen sprang jag i raketfart i strumplästen ett par kilometer. Det kan ha varit en manisk handling. Mamma satt och stickade och kollade på TV, skötte hushållet, jobbade. Vi hade en väldigt bristfällig kontakt. Jag hade ingen mamma eller pappa eller något syskon som var i stånd att ta tag i mig. En ignorant optimism rådde. Det ordnar sig säkert när han växer till sig. Jobbigt att vara i puberteten. Det blir nog bra till slut. Så här kan det ju inte få fortsätta. Drygt 3 år senare, våren 1986, så åker jag på min första extrema mani. I den högenergiska elektriska tillståndet så lyckas jag skriva en diktsamling. Men manin mattades inte av den här gången. Det slog inte om till depression. Istället så rusade min gränspsykos igång på allvar. En vansinnig sommar kom då jag blev alltmer ensam och vansinnig. Vandrade runt på sjukhuset i korridorer där man höll på att restaurera. På en folkhögskola utanför Enköping, jag hade gått på en promenad i naturen. Den psykotiska implosionen small av i mitt huvud, och jag blev så sjuk som en människa kan bli. Varje minut kändes som 10 minuter. En psykologisk skräckfilm startade, fasansfullt, vidrigt, fullständigt surrealistiskt, och jag kunde inte göra någonting för att det åtminstone skulle lindras. Jag var schizofrent psykotisk. Min omgivning blev skräckslagen, ingen fattade någonting. Ja la in mig på psyket, men dom ställde diagnosen borderline, för dom hade noll koll på mitt tillstånd. Det var en extrem mardröm som aldrig tog paus, och jag flyttade hem till min syster Marita och hennes 11-årige son. Jag testade först att bo i två lägenheter, men det funkade inte. Hur beskriver man en psykos?
Det finns väl olika sorters psykoser. Jag hade inget jag, ingen identitet, bara som ett svart hål i huvudet, ett kaos som snurrade runt i 180 km i timmen. Jag hade 8700 timmar av en konstant terror inombords framför mig. Jag försökte ta livet av mig med anti-depressiva tabletter, vilket inte lyckades alls. Blev utskälld på psyket av en tant i personalen. Från 0-10 i nivå av lidande så var jag på 100. Obeskrivligt. Totalt urballat gränslöst outhärdligt i en kostant chock av skräck och fasa. Det var inte bra för min syster och speciellt hennes son att bevittna mitt tillstånd. Jag började i januari 1987 i psykoterapi, men det fungerade inte för jag hade mist talförmågan.
Jag kunde inte hålla en röd tråd i varken tal eller tanke, så jag avslutade terapin.     
Det har blivit kväll här på avdelningen, har käkat kvällsfika, klockan är 19.40. 
Om jag jämför mitt mående nu och de senaste månaderna med psykosen 86-87, så mår jag ju toppenbra nu. Verkligen någonting att vara glad och tacksam över. 
Det har varit vårdplaneringsmöte idag, som går av stapeln två gånger per år. Kuratorn ska nu börja söka efter bostad åt mig, men det kan ta lång tid innan jag får någonstans att bo. Ett fullständigt snurr på matbeställningen, jag bara fyllde i nåt.
Jag känner att det triggar igång en viss oro att tänka på det förflutnas helveten.
Men det kan vara befriande i längden att få det på pränt. Förhoppningsvis så lär det mina läsare någonting om livet. Hur tar man hand om en krisande tonåring, ett barn? Man låter det inte köra sitt eget race mot avgrunden. Det var säkert svårt för min mamma att hjälpa mig. Jag ville ju inte inse själv att det var något fel med mig.
Jag skulle ha behövt ett massivt stöd efter att min far tog sitt liv. Det var där min kris började. Hur slutade det med min psykos 86-87? Jag blev från och med april sittande i en lägenhet som mina systrar hade fixat åt mig. Psykotisk, jävligt illa där an. Satt och tittade på TV hela kvällarna, det dövade min ångest något. Var uppe hela nätterna, sov på dagarna. Jag fattar inte hur jag förmådde gå och handla mat. Det var väl bara att försöka hålla masken inför kassörskan och alla friska människor. 
Mamma kom i slutet utav maj, och hon förskräcktes utav hur jag mådde, så hon skyndade sig att åka hem till sin man i Västerås. På midsommaren var det fest uppe på stan, mina gamla vänner och bekanta. Jag gick dit, men jag gick mest runt och tittade och lyssnade. I juli peakade min sjukdom, jag mådde något obeskrivligt illa. Köpte ett rep och tänkte först hänga mig. Ändrade mig och skulle sänka mig med en sten i svartån, som rann en bit bort. Jag drack absolut vodka, det blev fumligt, jag klarade inte av att göra det. Folk cyklade förbi mig på en hängbro som jag satt på. En av dom manade mig att gå hem. I början av augusti så kom en socionom, en kvinna, hem till mig. Det hade beslutats att jag skulle bo i nåt slags familjehem. Jag gillade henne. Min vän Annika och jag började att umgås. Hon var som sänd utav Gud. Tillsammans med henne började en läkedomsprocess, ett uppvaknade ur psykosens dvala. Mina bästa tid i mitt vuxenliv följde. Naturen, kulturen, kärleken och sanningen. Äkta erotik, ett helt livs gråt i hennes famn. Jag fick ett beredskapsarbete på kulturförvaltningen, och började i psykoterapi igen. Jag började att må så bra.
Jag lyssnar på David Bowie, The man who sold the world. Tror inte att jag har lyssnat på den sen 80-talet. Väldigt skön musik. Här på sjukhuset ska jag alltså bo en okänd tidsrymd. Hur ska det bli? Hålla huvudet högt och härda ut. Skriva och läsa. Cykla och promenera. Höra av mig mig till mina få vänner. Mina suicidtankar i helgen har klingat av. Det är så tråkigt med självmord. Som att verkligen ge upp fighten. Svika människor. Förvägra dom allt det goda som jag har ge. Om det är någon som är intresserad av min kärlek? Min telefon är väldigt tyst. Ibland kan jag känna en väldigt stark längtan efter dö, men inte några suicidtankar. Vill bara bort in i en metafysisk fulländad verklighet fullmättad utav kärlek, glädje och frid. Så som det här livet kan vara. Att leva i nuet och också vara eftertänksam. Jag skulle vilja gå en kurs i att bli ett medium. Så att jag skulle kunna prata med mamma, pappa och min bror Håkan, och andra, min gamle vän Per Arvinder. Klockan är 21.19 och jag ska gå och lägga mig.     
 
  




Prosa av Johan Hallgren VIP
Läst 45 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2019-04-10 21:24



Bookmark and Share


  Brisa media VIP
Bra att du inte ger upp! Gillar när du skriver att det är tråkigt med självmord och att du inte vill "förvägra dom allt det goda som jag har ge."

Fortsätt skriva och dela din historia! Du är stark och livserfaren! Du kan hjälpa någon annan, det är verkligt meningsfullt.

Vi är så mycket större än det lidande vi går igenom, kom ihåg det. Önskar dig allt gott. <3
2019-04-11

    The Lee Roy Williams VIP
Mvg
2019-04-11
  > Nästa text
< Föregående

Johan Hallgren
Johan Hallgren VIP