I en grå väv en natt på ett kontor: en brits och en filt, en strumpa till hälften nedrullad. Ett par främmande händer om fötterna, en frånvänd stående kropp bakom ett draperi eller är det bara de dödas respektfulla fotsteg och försiktiga samtal eller är det ventilen som pratar och viskar för att det blåser upp. Det yr upp snö, om cyklarna om sipporna som mjäll, som klippta naglar. Nu i en fas där naglarna är till hälften blå; hjärtat får jobba hårdare; munnen på vid gavel, den kippar, vill vråla - men jag fyller bröstet med luft. Jag lägger i ett extra mått med kaffe i filtret de här dagarna, veckorna, de här månaderna. Det har gått år, år.

Den här dagen har blivit kväll och jag sitter på en röd köksstol som jag hittat längst ner i mitt trapphus, under trappen. Röker en cigarill, formar munnen till en puss och gör ringar som gungar iväg och skingras och röker ända tills cigarillen tar slut. Jag sitter vid min alldeles nya tapet: rankor, svarta mot vit botten och jag lyssnar på John Prine, Guy Clark och Townes van Zandt. På de där männen där vidderna och bardisk bara är en färg, på de där vännerna som gått före och jag är snart i kapp, jag är ikapp. På golvet går en fet grå spindel, jag säger hej farbror spindel och nickar åt den och den ser sig om över axeln och fortsätter gå. Den går in under spisen och lägger ägg och spinner nät, och den är en gammal eunuck, och den är snöpt och kastrerad och dräktig, kroniskt pilsk som en gammal ungkarl, både olycklig och tillfreds.

*