Kära mormor,

Om några månader minns du inte längre mig

Pianot jag låtsades spela på, för att få dina nejlikor att dansa, kommer att tystna

Med dina minnen försvinner den blå lagunen jag doppade vingarna i...

Men hur kan jag glömma att du funnits där för mig, som den första vårsolen finns för näktergalarna?

Hur kan jag någonsin glömma du lärde mig att läsa och drömma? Lärde mig att älska och skina likt ett hav av tusenåriga blixtar

Du har sett mig halta, liten och trasig. Tagit emot slag och sparkar. Bara jag fick komma undan skräcken, om än för bara en natt!

“Somna nu min skatt, somna nu min sol…” sjöng du på aymara, medan du kliade mig på huvudet

Sakta gav stearinljusen upp och den lille prinsen riktade blicken upp mot himlen. Vad finns bortom dessa blinkande ljus? Vart håller stjärnorna hus?

Varje gång du hittade mig ihopkrupen i mörkret, bad du mig att komma tillbaka

Även när jag ville gå av livet i förtid, pekade du alltid på en grönare framtid. Du viskade i mitt öra att jag föddes till att flyga

Ja, min älskade Maria. Jag föddes till att blomma ute i det fria!

Nu räcker inte orden eller sjukhussängarna för att måla en levande porträtt av min saknad

Sekunderna blöder alltid som långsammast, strax innan den stora glödens strålar rider in från öster

Vill bara skriva av mig tårarna och rinna upp till bergen. Under månen vandrar mina fräknar ned till molnen i din famn

Mormor, jag är fortfarande rädd om nätterna. Kan du berätta en saga till?