Ja, jag vet att det ser töntigt ut att ha solglasögon på sig inomhus. Det ser ju ut som om man tror att man skulle tvingas skriva autografer åt var och varannan person om man råkade möta en blick. Men jag bländas av lysrören i taket, det känns som att de skär som rakblad. Mina ögon är dessutom svullna. Jag ser ut som en croissant i ansiktet, puffig och fårad och liksom lite fläckig. Jag vill inte att någon ska se mig. Ändå är jag här.

Det är lördag och utanför har alla gamla personer från hela kommunen hängt på låset sedan klockan nio. De ser också lite ut som croissanter, många av dem. Som de riktigt torra croissanterna som ligger kvar i brödskåpen på Ica vid stängning. Jag tycker ändå mig må lite bättre av att köpa saker. Det är ändå en liten tröst. Jag har alltid haft en sentimental relation till ting. De är besjälade, för mig. Så kanske är det därför. Att de faktiskt kan kännas som en vän.

Vad jag däremot inte tycker om är stora samlingar av människor. Det gör mig stressad. Speciellt sådana människor som står i vägen för min framfart. Personer som tycker om att strosa, till exempel. Jag undrar vad det är för fel på dem. Jag vill ta mig från A till B på kortast möjliga tid och med längst möjliga steg. Inget långsamt glidande längs skyltfönster på någon kullerstensgata. Det ger mig en allergisk reaktion. Med tanke på hur croissantgamlingarna köat hela morgonen kan ni ju ana mängden personer i butiken och hastigheten på deras steg var väl också underförstått. Jag kastar arga blickar på varenda tant och gubbe bakom mina solglasögon. Biter ihop så hårt att jag nästan är rädd att någon tand ska spricka.

Men okej, visst. Jag vill inte alltid att allt ska gå fort. Jag är ju till exempel här för att titta på saker och kanske köpa något fint att bli vän med. Jag vet inte vad jag ska ha, om jag nu ens ska ha något. I detta fall är det med andra ord en typ av strosande inblandat och jag gillar den, det måste jag ändå erkänna.

Jag går långsamt genom butiken enligt samma system som varje gång jag är här. Jag börjar i hörnet där kläderna finns och sen arbetar jag mig vidare, zick-zackar mig fram och tillbaka bland porslin och köksredskap i plast och malätna gardiner. Längst in finns böcker, skivor och teknik. Jag brukar hoppa över teknikavdelningen, jag känner ingen vidare stark dragning till sladdar och sådant. I butiken finns ett kafé. Ibland tar jag en kaffe där efter att jag bläddrat igenom vinylbackarna. Innan jag går till kassan går jag ett sista varv mellan hyllorna. Första rundan missar man alltid något.

I min kundkorg ligger en skjorta i typiskt svettframkallande material, en pocketbok och salt- och pepparkar i form av ugglor. Under andra vändan tillkom också en korgväska med gula blommor målat på. Jag känner mig ganska nöjd med mina fynd. Inte överväldigad. Vi kanske inte kommer bli bästa kompisar, jag och sakerna, men i alla fall sådana kompisar så att man tycker det är roligt att ses ibland även om man inte saknar varandra så mycket när man inte hinner eller orkar ses på några månader. Om ni fattar hur jag menar.

I den här butiken får man ta en nummerlapp istället för att stå i kö. Det gillar jag, för croissantgamlingar är inte sällan experter på att trängas i vanliga köer. ”Jag ska bara ha den här lilla!” Jaha. Kanske är de rädda att hinna dö innan det blir deras tur, inte vet väl jag egentligen någonting om hur 30-talister tänker. På min lapp står det nummer 208. På skylten ovanför kassan står det 194. Jag ställer min korg på golvet mellan mina fötter och väntar. Jag spelar ett parti Uno på min telefon och när jag tittar upp mot skylten igen står det 195. Herregud. Jag tar ett varv till då. Jag tar upp min korg från golvet och vänder mig om mot en av hyllorna med glas. Där står den.

På det översta hyllplanet står den. Vasen. Den är lite högre än det som står i dess omedelbara närhet och den har mustiga och många färger. Den sticker ut, som den ensamma påfågeln bland gräsänderna i Traryds djurpark. Hur kunde jag missa den innan? Jag går mot den, det känns som att jag går i slow motion. Det känns som att världen omkring mig stannat upp för en minut. Jag tar ner den från hyllan och tar av mig solglasögonen. Jag måste se klart, utan ett tonat filter mellan den och mig. Jag hade glömt att den fanns, men så fort jag såg den var den lika självklar igen. Den kostar fem kronor.
Plötsligt kom så många minnen tillbaka till mig. Jag kommer ihåg de där glasfärgerna. De små burkarna som vi satt runt köksbordet och doppade små rufsiga penslar i. Den turkosa var min favorit. Den hade någonting som fick mig att bita ihop tänderna sådär, så som när jag blir irriterad, fast av motsatt anledning. Den har en sådan energi att jag fick svindel. Den är så kraftfull att det var som att min kropp behövde sätta någonting emot, att jag spände käkarna i försvar. Det fanns också en cerise. Nu, i vuxen ålder, har den färgen samma effekt på mig. Den hade det inte riktigt då, det har skett med åren. Jag kan bli som galen av en rödbetas saft. Det är som att dess intensitet smittar. Jag minns hur omsorgsfullt jag målade den där vasen. Jag minns hur det kändes som att det var det viktigaste jag någonsin gjort och att inget fick bli fel. Att jag bara hade en chans. Då var jag fortfarande rädd för att måla. Jag var så orolig över att det skulle bli fult. Det har jag verkligen släppt nu.

Jag ville så gärna göra raka kanter och fina runda cirklar. Det gick väl sådär, ska sägas. Jag vet att jag inte blev nöjd. När jag ser de små försiktiga pluttarna och de vingliga linjerna blir jag rörd. Det syns så tydligt hur varsamt jag målat. Jag vet nu att linjerna var dömda att bli sneda redan från det att jag satte penseln mot glaset. Jag drog den för långsamt, utan tro på mig själv, och då går det alltid utför.

Mitt hjärta slår som en hackig skiva spelar. Det känns fruktansvärt att se den stå här och vara till salu. En gång var den älskad av en person som var älskad av mig. En gång var den omsorgsfullt skapad, född ur något så genomverkligt att jag inte har några ord för det. Den är en person mer än vad de verkliga personerna runt omkring mig i butiken är för mig. Hur skulle jag kunna lämna den här?

”208!”

”TVÅ-HUNDRA-ÅTTA!”

Jag låter min kundkorg stå kvar på golvet. Jag orkar inte ens bry mig om att det är ohyfsat av mig. De andra prylarna jag plockade på mig förut väcker plötsligt avsmak hos mig. Kassörskan ser frågande på mig när jag ställer vasen på disken. Jag har lust att fråga varför de ens har den till salu om det nu är så sjukt att någon skulle vilja köpa den. Men det gör jag inte. Jag lägger fem enkronor i hennes hand, ler svagt med mitt croissantansikte och går ut med min barndoms mästerverk i handen.