Den charmerande diktarens förkastelse
av samtidens poesi,
vad tyder denna på om inte en viss bort-
skämd kräsenhet av att vilja utveckla
den till något nytt i en slags pionjäranda !?

Vad kan det då vara som denne
högdragne diktare begär av andra,
som inte finna ro och tillfredsställelse
i vad som är ?

Man kan i hans dikter ibland utläsa
en älskares heta glöd,
vars besatta kärlek till den
fullkomliga dikten,
strävar efter att sakna sin like,
varvid man utgår ifrån att det är
en moralisk diktares trohet,
med närmast faderlig kärlek till sin dikt,
som är hans barn,
vilka han är ensam vårdnadshavare till.

Därav förpliktigar det ansvaret sörja för
att de inte hamnar i dåligt sällskap.

© Sten Wiking - 12 april 2019
*