Det var först i skriftskoleåldern, när livets storm började blåsa, som jag upptäckte att vår älskade svensklärare med den härliga jättekalufsen, det hjärtliga breda leendet och den levande blicken i bägge ögonen - det ena blått, det andra brunt - faktiskt inte bara kallades Poeten utan också var det. För mig har "poet" därför alltid kommit att betyda Människa, för det var just det han var. Mänsklig i klassdisciplinen - när han högläste för oss fick vi sitta och rita eller färglägga i våra handskrivna häften i andra ämnen. Konsekvent. Läsa engelska läxan eller räkna mattetal var helförbjudet och respekterades av oss. 

Mina vänner i andra skolor läste på, så att säga. Fin litteratur, skräplitteraturen var bara för obildade. Poeten var mer realistisk, gav oss inte näsor i vädret utan sade Läs! Läs! Kalle Anka, Fickjournalen, Fantomen, Odysseus, Mästerdetektiven Blomkvist, Bellman, Tjechov,  vad som helst! Läs!!! Huvudsaken är att ni får en obetvinglig lust att läsa, att ni får en vana som håller hela livet. För litteratur är viktigt, och ni kommer att behöva läsa mycket annat som vuxna. Tids nog ändrar ni smak, vidgar intresset! 

Han gjorde vad han kunde, Poeten. Satte sig på katedern med korslagda ben och högläste Bertil Malmbergs Åke och hans värld. Och en vacker dag Tove Janssons nyutkomna bilderbok Vem ska trösta knyttet? Hans uppsatsrubriker hade ofta en morotsfunktion. Ett exempel må vara "Jag längtar marken, jag längtar hedarna där barn jag lekt" som väckte intresset att läsa och ta reda på något om  Verner von Heidenstam.

Poeten var alltså en boren pedagog och utstrålade ett välgörande vänligt lugn som jag tror är sällsynt i dagens resultatdrivna skola. På abiturienternas sista skoldag höll han morgonandakten i form av en dikt han hade skrivit till dem. Och delade ut en handskriven personlig dikt till varenda en av dem.  Han var ju den av lärarna som visste mest om oss, genom vad och hur vi skrev i våra uppsatser.

Och musiken? Var blev den?

Då livet började mer än sommarfläkta i tonåren upptäckte jag att Poeten inte bara skrivit två diktböcker (Tall i storm; Stig fram vårt land), utan också skrivit två psalmer. Den ena sjöngs ibland vid morgonandakten i skolan. Lite väl gammalmodig, tyckte jag, med tonvikt på gammal också för att den var skriven året då tonårsgamla jag föddes. Melodin har bly i fötterna, minns jag att jag tänkte. Sedan fick jag på omvägar höra att han skrivit psalmen då en av hans vänner hade stupat i kriget. Melodin och texten fick konturer och innebörd. Ut ur mörkret, UPP till ljuset, som om författaren kastats i en brunn och nu försökte arbeta sig upp ur den.

De orden, den inställning de speglar kom att prägla mig. Att någon kunde vara så förtvivlad och sedan bli som vår härliga Poeten, blev ett föredöme som ger styrka än idag.

Å ena sidan minns jag mannen med det yviga håret, den vinröda scarfen kring halsen, den fladdrande vita näsduken i fickan. Mannen som inför våra häpna ögon nappade hulahularingen av någon och fick danssnurr på den. Människan som lärde oss att ord är oss givna som uttryck för tankar och känslor. Att det gäller att välja sina ord, hantera egna och andras varsamt, för att de har och bär ett budskap. Om man vill förstå dem.

Ut ur mörkret, upp till ljuset - ord som jag i svåra stunder tvivlat på, men ändå alltid burit med mig. Orden bundna till en melodi som komponerats över tvåhundra år tidigare.  Här nedan är de tillsammans. Sjungbara, tröstande ord:

ty jag vet att natten bara
bådar morgon som skall gry...

Jag överlämnar dem med varm hand till mina benägna läsare - Läs, sjung, spela och tag tröst av dem! 

P.S. Fotot togs häromdagen på ett körläger, där jag till min förvåning fann Poetens porträtt hängande bland övriga koryféer i salen. Ett kärt återseende som måste förevigas... D.S.

 Psalm 401 - Ut ur mörkret upp till ljuset - Psalmbok.fi  (kolla text+noter här)