På ena gården bredvid min bodde den ene Andersson. På andra gården brevid min bodde den andre Andersson. Det fanns förstås flera andra Andersson också runtomkring. Emellertid dessa bägge var under varsin tid min bästa kompis. Då såg jag inga tillstymmelser till likheter mellan dem. Idag ser jag hur bägge höll sig på viss distans från klassens ordinära kärnverksamheter. Den ene var aldrig med i fotbollslaget - den andre spelade i ett helt annat fotbollslag. Den andre gick även i JUDO, och fick upplysa oss om vad bältenas skilda färger innebar för status. Likafullt blev ingen av Andersson:arna utfryst såvitt jag vet, snarare populära på sitt vis, positiva influenser.

Han som verkligen kunde teckna figurer och har färgat både en och annan sida av min föreställningsvärld, ska jag ingalunda gestalta här (fastän denne Andersson visat sig ständigt potentiellt aktuell). Istället vill jag försöka minnas klart några drag hos den andre, som alltför snart flyttade bort från vårt kvartér. Han var den ende bland oss jämnåriga som aktivt skaffade synth-plattor, som spelade Alphaville för mig innan jag hade minsta aning om dylika tonsfärer. Ty jag hade kastats rakt in i hårdrock-träsket, mer eller mindre tvunget. Nåväl, vilket lyssningsläger jag än hade valt -84, så skulle kontrasten ha blivit påtaglig mot min tidiga förkärlek för gamla schlagers och vuxna visor.

Andersson hade såväl en bärbar klaviatur (före jag fick mina mer bofasta) samt en riktig elbas varpå jag fick fram introt till ett Elvis-stycke, till hans hänförda förtjusning fastän jag trodde han skulle finna tonerna löjliga. Faktum var kanske att Andersson var nyfiknare än många, eller bara medvetnare om olika stilar, för rätt vad det var hade syntharen sett till så vi sminkade oss till KISS-stjärnor och lirade gitarr på mina innebandy-klubbor. För att nästa eftermiddag bara sätta igång och busringa till nummer vars existens jag aldrig kunnat drömma om...

Kanhända serverades Andersson somligt ultra-poppis från sin storasyster eller från hans bästa kompis ett par årskurser högre upp... Medan för mig var alla de största barnen, de s.k. ungdomarna, något gåtfullt (som jag bara kommit i kontakt med genom att vara dagbarn långt tidigare - fast då var de ändå inte äldre än jag var nu). Min barndoms utbyten utanför klassen skedde antingen med tanter och farbröder eller med ungar yngre än jag. Förutom vid magiska tillfällen, då någon läromästare dök upp bland oss en oförutsebar halvtimme och försvann igen...

Kommer blott på två grannbarn från stan vars familj våran hälsade på på deras sommarställe. Anderssons var det andra fallet, flera mil söderut. Där gällde coola solglasögon vid minigolfen, men annars hur lugnt somhelst. Hur påhälsandet kunde ske så naturligt tycks mig en smula underligt idag. Ty det fanns väl många vi kände lika mycket, eller lika lite, men där vi knappt ens besökt varandras lägenheter?! Nåja, man gör ju somligt med vissa och annat med andra.