Ibland när jag tittar ut så tänker jag på ingenting. Jag vet knappt om det är min spegelbild eller om det är en avlägsen planet jag ser. Och jag tänker att jag varit där. Och så börjar jag att se hav och stjärnor. Djupt där inne i de opalblå ögonen. Jag ser dej dansa där, och du ler mot mig. Då blundar jag och känner dina armar om mig. När jag åter öppnar ögonen har det blivit morron igen. Jag minns svagt natten hur den svängde runt krönet och lämnade ljuset tänt på mitt köksbord. Lågan som lämnade efter sej ett avtryck som måne på min näthinna och brann bort.