Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Pär och jag

På den skitiga och pissiga allmänna toaletten på Järntorget ligger Pär och försöker tina sina frusna lemmar. Ute är det 20 minus. Han är dålig på snedtjack och tirnave, och har inte ätit någon mat på 5 dygn. På härbärget är han sen länge portad. Hans älskade mamma gick bort i cancer året innan. Han är ingen ond man, men hans urspårade livstil skapar problem för andra människor. Helst av allt skulle han vilja somna in och bort från allt helvete. Han är 35 år ut men ser ut som 65, sliten och härjad av ett liv som gick snett redan i tidiga tonåren. Han växte upp i en välbärgad familj. Men det fattades riktig kärlek, äkta omvårdnad och uppfostran. Den taskiga självkänslan som uppkompenserades med allt värre hyss och så småningom brott och allsköns droger. Självföraktet som blommade ut i ett giftigt självhat, suicidförsök, behandlingshem. Heroin blev han bjuden på, på det första behandlingshemmet. Nu på toaletten är han så jävla risig, så han ber en bön till Gud, låt mig få slippa detta, gör så att jag dör! Han har försökt att vara shysst mot sina medmänniskor, men ingen orkar med honom längre. Till beroendecentrum åker han inte längre, för han förmår inte tända av, och tänder han av så tänder han på ganska snart igen. Just nu i sin katastrofala misär så har han inget och ingen. Fader vår som är himmelen, helgat varde ditt namn... Han hostar blod och minns hur han och bästa kompisen lekte som 8-åringar, när de var på landet, innan han började må dåligt, innan han började bli mobbad och väldigt hårt ansatt av det tuffa gänget på högstadiet. Hur hans självkänsla sakta men oundvikligt började att dala. Hur hans föräldrar såg att något var fel men inte visste vad dom skulle göra, förutom, som alltid, att strö över Pär  godis, saker och prylar, fin moped som han trimmade så att den gick i 90 km i timmen. Han fetmade och blev kallad "stjärten på ryggen". Hur han blandade alla möjliga sorters preparat med hembränt redan som 17-åring. Där gick vi skilda vägar. Jag gick djupare och djupare in i psyksjukdomens dimmor och kaos, medan Pär levde high life i sus och dus, och började bli en storlangare av droger och hembränt. Hans alldeles för tunna kläder blir fulla av urin och skit, men han orkar inte bry sig längre. Vad har dom gjort med dig, frågade jag honom några år tidigare när vi stötte på varandra på krogen, vad fan gjorde de med dig? Det är ingen fara, jag har verkligen levt mitt liv, vad har du gjort, legat på psyket, vad mer? Taggarna utåt genast, det var svårt att höra vad han sa, för han hade börjat sluddra. Vilket han inte heller det medgav. Jag grät när jag gick hem, det var så jävla trasigt och tragiskt. Själv så hade jag, trots en massa psykiska och andra problem, ett starkt klart hopp om livet. Jesus körde sitt race som mynnade ut i en pissdoftande allmän toalett på Järntorget i Örebro. Han sätter sig upp med ryggen mot dörren och öppnar sin sista flaska vin. Vi lekte så bra tillsammans på lågstadiet jag och Pär. Vi hade det oerhört kul och fint ihop. Sen flyttade han till ett villaområde långt bort och vi träffades alltmer sällan. Sen kom han tillbaka till Oxhagen i 7-an. Och det var en annan Pär, likväl som jag var en annan pojke. Lik förbannat. Livet smakar som blod i munnen. Något gemensamt som vi kunde mötas i där på krogen, var att vi båda hade varit igenom mycket sorg. Alldeles för mycket svart sorg. Svartare än svart. Hopplöshet, maktlöshet och att bli sviken om och om igen av dom som borde ha älskat oss mest, djupast, vackrast. Vuxna människor som inte hade passerat  vuxenstrecket. Barn som inte får något vatten och näring. Inget verkligt skydd. 
Pär satt och sjöng Dont give up av Peter Gabriel. Och så grät han ymnigt och ropade på mamma. Själv så levde jag nästan som en eremit i mitt stora tvåvåningstorp ett par mil norr om stan. Jag hade nästan inte kontakt med någon människa, och jag hade precis fått internet, och häckade passionerad på Mötesplatsen. Jag hade slutit mig i mitt skal och i mitt privata universa, tillsammans med katterna Jim och Sune. Vad jag inte visste var att jag var bipolär, och jag växlade mellan mer exalterade lägen och depressiva. Jag hade sjukersättning sedan några år sen jag hade haft en djupare depression och varit nästan utbränd. Jag hade inget riktigt liv, och tänkte på Pär som hade sagt att han hade levt sitt liv. Men jag kände att jag föredrog mitt eremitliv framför hans i knarkträsket. Telefonen ringde denna sena svinkalla kväll. Det var Pär som slöddrade någonting om att han höll på att dö, och undrade om han fick krascha på min soffa. Sista bussen gick om tio minuter, så vi lade på. Jag pälsade på mig och gick för att möta upp honom vid busshållplatsen. Det första som han gjorde var att kräkas. Sen gick vi hem till mig och jag bad och befallde honom att ta av sig alla sina kläder och gå upp och ta en dusch. Han gjorde lite förvånansvärt det, och jag plockade fram lite kläder till honom och slängde hans äckliga kläder i tvättmaskinen. Hur mår du, frågade jag. Jag mår asdåligt, jag köpte riktigt dåligt affe, (amfetamin), och jag har inte ätit eller sovit på 5 dygn, du då? Jag mår ganska bra, vill du ha någonting att äta? Ja tack. Kycklinggryta med ris. Har du någon alkohol som jag kan tända av med? Jag ska inte supa mig full. Jag gick och hämtade en cocacola-flaska hembränt som jag gjort med en egen apparat. Toppen sa Pär, det är ordning på dig Jonas, vad snällt av dig att bjuda hem mig, jag hade ingenstans att ta vägen och det är så jävla kallt ute. Kommer du ihåg när vi dök efter musslor i Hjälmaren när vi var små, undrade jag. Klart jag gör det, vi var ju bästisar hela lågstadiet. Min katt Jim lade sig i hans famn och spann. Vill du ha en madrass på golvet eller vill du sova på soffan. Jag antar att det kommer bli kallt på golvet framåt morgonen sa han, så jag väljer soffan. Om du vaknar så kan du ju försöka hålla liv i elden i bergslagskaminen. Naturligtvis. Ska vi ta varsin grogg innan vi lägger oss, frågade han. Visst det gör vi. Vi fyllnade till båda två och pratade barndomsminnen.
Pär dog några veckor senare, av en hjärtinfarkt. Han hade blandat nätdroger med heroin och alkohol, hans hjärta orkade inte mer. Till hans begravning kom ett fåtal av hans knark- och suparpolare, klädda i allt annat än kostym. Hans pappa var där, den människa som Pär hatade och avskydde mest. Det blev inget begravningskaffe, och det var jag lättad över. Jag lade en blomma på kistan och sa farväl till min gamle vän. När vi möts igen då ska vi leka som när vi var barn Pär. Ha det så bra nu. 




Prosa (Kortnovell) av Johan Bergstjärna VIP
Läst 122 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2019-04-16 14:49



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP