Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Jag flyr med de gyllene hårstråna med mig

Om jag helt och hållet hade glömt mitt förflutna så hade jag trott att det var den första dagen i mitt liv. Dimman hade legat som en hinna över mina ögon, blurrat min syn sedan jag tappade greppet om verkligheten. Det hände nån gång när jag tittade ned i mina händer och såg dem tomma. Plötsligt var allt borta. Som att vakna ur en psykos. Som att somna på bussen till jobbet, och sedan vakna bakom kassabandet på Hemköp när du alltid jobbat på fabrik. ”Vad hände, och hur fan hamnade jag här”?
Och så var det denna gången, att jag levt ett skenliv och helt plötsligt vaknat upp i karga verkligheten. På cykeln hemmåtvägars så skingrar sig dimman, och i min lätta berusning är jag ändå alldeles nykter. Jag förstår precis vad som måste göras. Nu kräver det handling, och det får inte dröja en endaste sekund till. Världen strömmar förbi min målmedvetna blick när jag trampar på i tredje växeln genom nattmörka Malmö.
I nästa ögonblick är jag hemma i lägenheten. Gatskenet lyser upp genom fönstret, i taket lämnar jag det släckt. Jag kliver in med skorna och jackan på och börjar febrilt rota i sänglakanet samtidigt som jag snabbt fipplar upp telefonen och ringer min pojkvän. ”Hej älskling, vad har du på hjärtat”? ”Hej, vi gör slut”, lägger på, kastar telefonen ut ur fönstret ned i asfalten nedan. I lakanet plockar jag på mig alla hennes långa, gyllene hårstrån jag kan hitta. Jag bryter en stickling av palettbladet och rycker med roten upp min sammetsblad, placerar de i fickan. Rökelserna, stearinljusen och kandelabern tar jag i väskan. Gräver till botten i tvätthögen och tar med tröjan jag fick av Daniel. Packar ned kokosvattnet från kylen. Och så vänder jag upp och ned på lägenheten i ett kick efter saker jag måste ha med mig strax innan jag tar fram hammaren och slår upp parketten i vardagsrummet.
När hålet ned till grannen är stort nog för att jag ska kunna slinka ned så låser jag dörren bakom mig, hoppar ned och ut genom deras fönster till taket och klättrar ned till trottoaren. Polisens saktar in något vid min sida, och jag kan förstå att de söker min ögonkontakt. Men i min självsäkra gångtakt så verkar de inse att jag bara är en enkel fotgängare och de har föga aningar mot nån som mig som bara går snabbt. Utan att möta blickar på vägen kan jag se att folk kollar på mig. Jag kommer i alla fall fram till Malmö centralstation strax innan midnatt. Den nästa avgången är vilken minut som helst enligt tavlan. Jag hoppar på tåget sekunderna innan avresan, förklarar snabbt för mannen i sovkupén att jag reser utan att betala och att jag därför måste vara undangömd. Självklart förstår han och låter mig ta hans överslaf och missleda biljettkontrollanterna när de kommer. Hela natten fram till gryningen ligger jag klarvaken och kollar på det flackande ljuset genom rutan.
Jag kliver av någonstans i någon glesbygd. Jag vet att jag rest söderut eftersom jag minns Öresundsbron. Mest runt om mig är det nån äng följt av lite skog och något som verkar vara byns centrum. Några affärer, ett kafé och bageri, tvåvåningshus. Gatljusen är fortfarande tända fast än de inte lyser upp något i morgonljuset. Jag går in till kafét som saknar gäster än, beställer en bulle och kaffe. Det rycker hett om den lilla porslinskoppen med blå dekor; påtår finns i termosen. Från bullen plockar jag av osten, skrapar av smöret, tar lite salt och peppar på gurkan, tomaten och den lilla skivan paprika. Det får duga. Orkade inte stå och argumentera på något främmande språk om deras veganalternativ.
Tröttheten tynger mina ögonlock och kroppen värkar efter natten som varit. Stolen med sin nedsuttna dyna får duga i tillfällen som dessa för att hämta vila i. Kaffet hjälpte inget till, så fort andra koppen var uppdrucken så slumrade jag till. Jag drömde om vår resa till Prag som aldrig blev av. Att vi satt med gänget och drack billigt på någon krog nätterna långa och så kysste du mig såklart. Jag vaknar motvilligt när en mamma med barnvagn kommer in i kaféet. Jag äter den sista biten av min bulle och kollar ut genom fönstret. Vid tågstationen står en buss med några passagerare väntandes. Jag kollar mig omkring ett slag och går fram till kassan, öppnar den och tar några lappar, sen går jag ut. Obemärkt, märkligt nog. Mamman var väl upptagen med sin unge och kafépersonalen var väl nån annanstans.
När busschauffören öppnar för passagerarna så står jag också i kön. Jag räcker fram två sedlar och får växel tillbaks. Chauffören har tröttare ögon än mig men ser ändå stilig och klar ut sin tjänsteuniform. Solen fortsätter att stiga medan timmarna sakta avlöser varandra, men tillslut är jag framme i en stadsmiljö. Här reser sig byggnaderna högre än i Malmö och är i vackert beklädda i murgröna. Med ivriga ögon sitter jag som fastklistrad vid fönsterglaset, iakttar den mysiga färgsprakande världen utanför. Fast än att staden verkar större än Malmö verkar det vara väldigt lite trafik. Bussen blir allt varmare nu när solen verkar stå vid sin högsta punkt, vid första hållplatsen hoppar jag av och slås av en frisk, lätt bris. Bussen brummar iväg och jag följer den med blicken tills den svänger av längre fram. Ett litet tag står jag, tittandes omkring, innan jag finner en riktning jag ska gå.
Jag går omkring på både de större och de mindre gatorna, rycker i diverse dörrportar tills att jag efter en stunds promenad hittar en olåst. Trapphuset är stort och luftigt, väggarna prydda med dekorativ konst och golvet av sten är glänsande rent. Det luktar nästan nostalgiskt, som hemma i trapphusen från barndomen, minus fettigt mat-os. Ljuset strålar in från fönstrena och bakom dem skymtas en innergård med massa grönska. Upp för trappan och första dörren till höger. Den gick att öppna och där stod en enkelt inredd lägenhet inte mycket större än den jag bodde i i Malmö. Några tidningar och nåt brev ligger innanför dörren, föster undan dem med foten. Kollar runt lite, kikar på böckerna i bokhyllan och provspelar gitarren som förvisso är ostämd innan jag hänger av mig skorna och jackan. Börjar packa ur ryggsäcken; ställer upp kandelabern i sovrumsfönstret, ställer in det lilla kvar av kokosvattnet i kylen. Ljusen och rökelserna hade dessvärre krossats i väskan, de fick slängas. Tog två glas fyllda med vatten och ställde i fönstret och la mina medtagna väter däri. När väskan tömts så plockar jag ned madrassen från sängen och lägger på golvet bredvid, letar fram sängkläder och bäddar. Viker de få kläderna jag har med och lägger dem jämte.
Nu kommer någon in i lägenheten, och jag ropar hallå. Hör ett hej tillbaka så går jag till hallen och hälsar på han som kommit in. Han bor här och heter Amir och han har bott här i snart fem år. Vid köksbordet äter vi samoun med harissa och han berättar om sig själv. Han röker flera cigg medan han berättar om hans förflutna; platserna han jobbat på, barnen, ex-frun, om insikterna och flykten. Jag förklarar att så snart jag har ett jobb så ska jag betala hyra, men han fick de sista växelpengarna jag stal från kaféet sålänge.
När jag borstat tänderna och bytt om till sovkläder så går jag och lägger mig. Amir låg redan i bara linne och kalsonger och läste i sängen. Jag rotade fram de gyllene hårstråna och strödde ut dem i sängen, och vipps så var det som hemma redan såhär på första natten.
Några veckor passerar och jag ska snart få min första utbetalning från jobbet jag gjort i verkstaden. Jag har varit nykter alltsedan jag kom hit och jag har inte vaknat upp bakom något kassaband på Hemköp än som tur är. Det har fortfarande undgått mig vilken stad jag befinner mig i, så jag kan inte ens räkna ut vilket håll Malmö ligger åt. Mina växter har aldrig trivts så bra som i detta klimatet. Jag tänker ibland på det där med hålet i taket hos mina gamla grannar, undra om de märkt av det än? Haha! Jag är helt säker på att ingen längre minns vilken dörr som tillhörde mig borta i Malmö, tror faktiskt inte ens MKB brutit upp dörren än, ännu mindre polisen.




Prosa (Kortnovell) av Savel
Läst 208 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2019-04-15 21:28



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Savel
Savel