Prolog 

Ur Kurtisanen 

Innan allt började 

Mannens ögon är så blå att havet speglar sig däri 

och hans läppar är som fylliga amorbågar när de

spricker upp i det mest vackra leende någon kvinna

kan skåda Där står han framför henne med ett vackert

ansikte inramat av guldiga lockar  Hon blir stormande

kär Hela himlen med sin änglakör sjunger i hennes öra

Hjärtat växer i hennes kropp fylls med värme som sprider

sig i blodet Känslosvall inombords när han tar hennes

hand så mjuk och len Bli min han önskar Jag ska ta dig

med och låta din blomma slå ut i min famn Du som ännu

är en oöppnad frukt ljuv som en doftande persika med

rosor på kind bli min Hon sänker sin blick för hon är ännu

flicka och vaktar sin oskuld Nej det går inte jag är åt en 

annan lovad Så är kvinnans lott men jag ska alltid spara

ditt leende inom mig och när sorgen  kommer Då ska jag

ta fram det ur mina gömmor och minnas Att du var det

vackraste jag någonsin sett