Okej, det finns absolut inget rationellt i att jag googlar fram bilder på dig, som jag inte ens känner, istället för att treva efter allt som hade kunnat bli
ett annat liv som just nu skulle födas fram
Eller vad sägs om dina höfter nära mina
bölja sömlöst, såsom vågor in mot land
Det är för övrigt precis nu det hade kunnat ske

Jag förstår givetvis att jag gör det här mot mig själv
men om jag skriver ner det kan jag bevara det
varje gång en biopsi, ett tvärsnitt rätt ur tiden
Jag bara önskar att jag kunde spara det

Utanför fönstren åker flygplanen fram och tillbaks
ingen av oss har egentligen något bättre för oss
Det blev ju ingenting den här gången, heller

men jag kommer aldrig att förändras,
jag har levt utan en massa personer i en massa år redan
För det mesta går det hur bra som helst
Ändå stockar sig orden om jag försöker förklara
De tornar upp sig och förtätar sig som åskmoln
om jag bara hade kunnat göra något

kanske är det nu det kommer
Sedan skingras de igen

Alla tomma rum och blanka papper
Alla dessa ansikten jag fortfarande ser i folkmassor ibland
En sekund, sedan är de borta
en sekund en snara som dras åt runt halsen
Bara en sekund, det tar inte längre tid än så

först på flygplatsen bland allt folk kommer tårarna
först där är jag ensam på riktigt

Himlen är så orimligt blå och världsalltet så outgrundligt meningslöst
ändå: hur kan man frivilligt välja bort allt det här
Med utsikt från parken över hela stan och vattnet lättar jag nästan från marken

Jag har ännu inte lyckats springa ifrån sorgen
men jag har inte slutat försöka