ska en utforska äppelträdets liv, ur äppelträdets perspektiv, så bör en gå in i utmaningen med öppet och fantasirikt sinne Alla äpplen faller så småningom från trädets trygga famn ner till marken - om en nu kan kalla det faller, eller ens marken - och väl där blir äpplet, vid ett eller annat tillfälle, till en oskiljaktig del av Jorden. Så egentligen skulle en kunna påstå att äpplet snarare var en del av Jorden från början, och alltid kommer att vara det. Äpplet däremot, som så länge det kan erinra sig varit separerad från sitt verkliga själv utan att ens vara medveten om det, skulle ta hela påståendet som en förolämpning; en ärekränkning. Och en skulle inte kunna anse det troligt att påstå något som att Jorden inte saknar sin självupptagna del något oerhört. Men den lilla delen har ju under separationen format en egen vilja och identitet som ett äpple - och i ett äpples föreställningsvärld kan fallandet från modersträdet liknas med ett tvångsförflyttande av en nyfödd tvåbent varelse från dennes moders mjuka famn, chockerande traumatiskt - med en stark medfödd vilja att inte falla till marken, till Jordens stora besvikelse. Äppelträdet står lugnt och beskyddande i dalen där dess frö såddes, moderligt svajandes viskar hennes många, i vinden fladdrande- munbetäckta tungor betryggande till äpplena. Mellan viskningarna lapar hon upp solens närande strålar som intensivt letar sig in i de oräkneliga- mikroskopiska pigment vi kallar hennes munnar, och ger äppelungarna den energi de så desperat behöver i början av deras liv. Att tillgodose dessa krav hennes ungar alla har, tar hårt på äppelträdet, som vid varje chans hon får sträcker ut sina mun-beklädda tungor mot strålarna och lapar i sig för ungarnas skull. Men som om inte det var nog får hon inte glömma den andra nödvändigheten i tillvaron - den andra premissen som gör hennes- och äppelungarnas existens möjlig - andetagen som möjliggör användningen av solens strålar; utan den ena, fungerar inte den andra. I djupa drag suger hon in det ifrån sin omgivning och påbörjar processen inom sig. Men vid varje andetag rör hon sig knappt synbart i gungande rörelser, nätt och jämt märkbart för en så reslig som hon själv, men för hennes små äppelungar ter sig varje rörelse som en tsunami, en jordbävning, en katastrof i väntan på att hända - en formlös ondska, fast bestämd på att kasta dem ur sin mors ömma grepp; vilket inte så sällan faktiskt händer. Vid de starkare strålarnas första blygsamma hävdelse är äppelträdet fortfarande i ett stadie av nakenhet, och äpplena endast livskraftiga pärlor av begynnelsen till medvetande i trädets nakna kropp, ännu inte påkomna eller planerade. När strålarna väl gjort sin första visit är det vanligt att besöken blir fler, sker mer frekvent och stannar längre och längre. Och som den goda värd hon är så börjar äppelträdet, när hon förstår att besöken blivit regelbundna, stilla att klä på sig. En smula obstinat till en början på grund av de svullna extremiteter som sprids över hela hennes uppenbarelse, knappt täckande trasor växer smärtsamt ut ur dessa svullnader, få till en början, men snabbt blir de fler. Tack vare den långa väntan på strålarna har hon ofta glömt bort de sociala konventionerna som råder och klär sig därför tankspritt långsamt - men eftersom strålarnas besök blir längre och mer påtagligare, börjar äppelungarna sakta men säkert ta form inom moderns växande svullnader. Som antändande stjärnor i skyn etablerar ungarna sina existenser och drar sig sakta från moderns beskyddande omfamning, i ett identitetsskapande virrvarr av nyformade subjekt - var och en av alla dessa små kärnor av liv som alla samtidigt ropar ut sin personliga sång i en, för modern öronbedövande kakafoni av tankar och åsikter; ofta motstridiga och krävande. Om strålarna väljer att gynna äppelträdet med sin närvaro under hela denna skapelseprocess så expanderar ungarna, växer och sprider sig bort från modern i en frigörelse- rörelse av kollosal magnitud. Fantastiskt, kan en utomstående tänka, men med det glada kommer ofta även det tråkiga. Ju större ungarna blir, i massa såväl som tanke, desto svårare har modern med att hålla dem under kontroll. Tillslut har ungarna växt sig så pass stora att deras åsikter börjar skilja sig markant från moderns egna, och hur lättvändigt de tar moderns vägran att bevilja deras impulser minskar avsevärt. Det är nu som ungarna tror sig vara självständiga och bara vill bort från moderns tyranni, vart de vill någonstans vet de inte, vart som helst duger; så länge det inte är till Jorden. Ungarna hänger nu fast vid modern genom en smal tråd - en tråd av nostalgi över moderns roll i deras ungdom, en tråd av sympati för modern som kommer bli helt ensam när de tillslut lämnat henne; en tråd av rädsla för vad som komma skall. Vid denna tråd hänger de ofta kvar så länge som möjligt, för att göra separationen som stundar så smärtfri för moder som möjligt; men även för sig själva, Men även om de egentligen kunde stannat kvar är det något inom dem som skriker efter frihet och självständighet. Trots Jordens mörka- olycksbådande och farliga uppsyn tar de första ungarna sina chanser och kastar sig från moderns trygga omfamning: ut i det okända som ligger bortom hennes säkra beskydd. Enligt legenderna kommer dessa till en ljus plats - där de omfamnas av närande mörker och fukt för omväxlingens skull, där de får fortsätta växa och utforska sin individualitet i fred utan stränga mödrars förmaningar - till den dag kommer då de själva ska uppfostra andra, nya individer; som ska vägledas av dem på samma sätt de vägleddes av modern, och som kommer växa upp, utforska livet- och existensens gränslösa potential genom samma process som de gjorde. Efter en tid har alla äpplena lämnat moderträdet och hon, trött som hon alltid är efter den långa pärsen, börjar sakta men säkert klä av sig igen för att ta en mycket behövlig tupplur; i förberedelse inför nästa gång solen kommer och hälsar på. Cykeln är fullbordad. Marken har fått tillbaka sin efterlängtade del. Och äpplena har, efter den kortvariga chocken som följer med mötet med den fruktade Jorden, ingått i något de alltid- omedvetet längtat efter. Några kanske blir till nya, egna äppelträd, mycket lika det träd de själva en gång kom ifrån, med egna äppelungar att trösta - kuttra lugnande ord till, förebrå för deras välbekanta naivitet, att uppfostra så som deras egna mor en gång gjort med dem, ge kraft och mod; att älska och att berika så som bara en mor kan. Många andra kommer inte bli till äppelträd - deras livskraft och individualitet finns kvar- delad och utspridd som tusentals fragment inom den Jord de så länge avskytt så innerligt - istället blir de en verklig del av den helhet de egentligen alltid tillhört, men inte vågat ta del av. Medförande berättelser om den individuella tillvarons oberäkneliga skeenden som Jorden så längtat efter att ta del av. Egentligen har ju ingenting förändrats över huvud taget om en tänker efter. Äpple eller Jord, träd eller sol, luft eller blad, rötter eller tvåbent, stam eller kropp, individualitet eller helhet; det är allt bara olika perspektiv av samma sak. Och precis som allt annat här i världen, så spelar inget av det någon verklig roll i slutändan. Alla/allt är vi en del av processen.