via oändligheten bultade vår
rödkindade iver, vår
ångande andning, vår
kärlekslust: Den
glittrade
i stjärnorna, brann som
solen; men
hetare, intensivare; vi
kysstes och
blodet hettade, målade våra
själar, forsade i de friaste
floderna, vi flöt och
svävade, dök och skrattade, var
så osårbara, så
förälskade
(långt borta stillnade dyningarna och
nattens nordanvind gav sin
iskylda varning; någonstans
fick det turkosa
en djupare ton)
du och jag blev vi på
det sättet ingen av oss önskade; blev till
tillfällen mellan disktravar och
dammsugning
(vintern blev kall i den oändliga
Tiden
istäcket var av det söndersprängande
slaget, bar oss inte över,
spräcktes
i sprickor, i vasskantade
mosaikmönster)
vårt vi blev annorlunda men vi
mindes oändligheten, påminde
varandra, intygade men det var som om
vi byggde taggtrådsstängsel, som om
vi förberedde oss för det värsta och
jag ville bara
att solen skulle
stråla och du blev en
främling; plötsligt hörde jag orden, de du faktiskt sa
och vi drogs neråt genom strömmarna, virvlade som
trasdockor
och
nu vet jag inte längre om
jag mår bra med
dig