De föddes och dog,
vissa tidigare än andra.

De betydde ingenting,
ingen brydde sig.

De som var kvar hade
fullt upp med att överleva,
medan de flesta bara blev
fulare och svagare,ju längre
de levde.

Att leva var bland det värsta
en varelse kunde råka ut för,
men att dö kanske var värre.

För de flesta var det kört,
redan fr början,
de låtsades som att de inget
visste.

Det löna sig inte be dom dra
åt helvete,
för de befann sig ju onekligen
redan där.

Alla höll masken,
det fanns inget att säga.

De hitta på saker,
för att ge livet nån mening,
som de tröttna på efter ett tag.

Livets sträckbänk höll hårt i
de levande,
många knäcktes,
men överlevde ännu ett tag,
döendes.

Många tog chansen fly genom
självmord.

Det knullades av tröst och i
förtvivlan,
medan kärleken skrämde.

De flesta ville tillbaks till
det trygga fosterstadiet,
utan att födas.

Nu fanns det ingen återvändo,
allt var försent vända om.

Det stod skrivet i ögonen på dom,
att alla ljög av skräck.

Det mest djävliga av allt,
var att det aldrig tog slut,
för döden var endast
ett nav i livets kretslopp,
där allt börjar om.

*