Ta bara en serie kort av någon som tar en bild
och försöker hålla kameran i lod med och mot
horisonten. Hur många bilder är i så fall 'korrekta'?
Och en annan sak, skapar korrektheter 'liv i en bild'?
Du kunde just ana

att det som 'gör' en bild, är att 'det oväntade' händer
och du ser det först när bilden redan är tagen och du
kan studera resultatet i 'mera verkligheten' sedan?
Eller så är du sådan att du vägrar anta teser som
andra människor känt av,

tänkt ut, för att du allt sedan du var fyra eller fem år
velat bevisa att du 'kan själv'? Då passar det med
litet musik och sången 'Resignera älskling', av
sångaren och låtskrivaren Kjell Höglund. Du vet han
som var populär

även tjugo eller trettio år senare, när den kollektiva
friheten fått ge plats för 'personlig frihet'. Det mer
enkla sättet att hålla en kamera i lod, är att rikta
den mot havet. Där havet möter himlen och låter
dig avgöra 'hur landet ligger',

även om dina utsikter att se land, omgiven som
färjan till och från, är hav, hav och mera hav.
Och så himmel förstås. 'Jag har det på tungan?'
Ett uttryck jag verkligen avskyr, tills jag själv
drabbas av fenomenet.

Det börjar på... ...hur var det nu? Jo, tills som
insikten slår en att 'ebb och flod', gör att jorden
från månen sett blir en smula oval ibland. Som
om tyngdlagen fick vattnet att teckna planetens
profil som litet mindre

rund... ...fråga mig inte hur det går till. Jag är så
sällan på en just månpromenad. Föreställningen
om att jorden är platt, skulle kunna komma just
från en som tagit en promenad på månen. Där
ifrån ser planeten jorden

ut att vara just som en skiva. Hålet i mitten är
dock inte avgörande för om det är avsett för
33 eller 45 eller ens 78 varv, kring en axel som
är lik en osynlig nål. Inte heller kan jag begripa
hur det som varken

har 'upp eller ner' som regel i kosmos, något
kan anses 'luta' och därmed konstateras vila
kring en axel. Gråta ut mot en axel, har en ju
hört talas som fenomen och föreställningen
av att någon behöver

tröst. Frågan är bara om det är den som gråter
eller den vars axel som just väts av fällda tårar.
Effektfull är det i vilket fall och dags för 'något
att få i sig till frukost' känns alltmer avlägsen
som känsla eller att bli

sedd som en fotnot i sammanhanget. Säg, är
inte också du sugen på något att tugga på
eller släcka törsten med? Tord, Exempelvis
skulle själv aldrig kunna uppbåda kraft nog
att verka, utom att



(Om bilden. Det är säkert en del av Mälaren, bara att det står 'Albysjön' på kartan. Vatten i vilket fall och det syns kanske så ända in i vassen klart.)