En gång i tiden för sådär en tjugo år sedan stapplar en kvinna in i en frisersalong och sätter sig i en ledig stol för att just klippas. Trots att det sitter två män och väntar på 'bättre tider', i hörnet för kunder i en vinröd skinnsoffa för tre. En av klipparna har just blivit ledig och ser på kunderna som viftar avgörande. Underförstått att har de väntat 'så här länge', kan de vänta ett tag till. Han frågar förstås hur hon vill ha det och när de är någorlunda överens och han börjat plocka med sakerna strax under spegeln i jakt på en lindrigt ren kam, utbrister hon med lätt nasal röst i något som redan efter första ordet övergår i en hörbar viskning.
- Människor älskar mig, säger de, rent mentalt sett. Vad kan en mer begära?
Det blir tyst en bra stund och frisören gör sitt jobb, kammar, klipper, ser på resultatet. Om och om igen som var det hans sätt att utföra ritualen. In genom dörren, som pinglar litet i en klocka ovanför, kommer en ung kvinna. Hon ser sig omkring, tittar på kvinnan i stolen, skänker kunderna en ingående översyn som såg hon på ett urval av skor i en butik. Sedan går hon igen och syns aldrig mera till i den här historien.