Nej, poesin kan aldrig vara fri
och aldrig finnas utanför poeten,
men när man tvingats svälja den förtreten,
så kan man ändå inte låta bli

att skriva det man kallar poesi,
fast det egentligen, i verkligheten,
mest gynnar individualiteten,
den självutförda egenterapi

som sällan angår generaliteten
men bara gynnar egocentriteten
hos skalden själv, som saknar den espri

och skönhet som vi ändå åtrår, vi,
som, liksom fångarna i tvångsarbeten,
författar dikter som ett slags mani.