Strålkastarna från din gamla mörkgröna Volvo 360 grävde en tunnel genom den mörka dimmiga natten.
Pollen i luften till synes flyga mot framrutan, som stjärnor förbi en rymdfarkost i en sci-fi film när de äntrade warpfart för att besöka en ny galax.
Jag vilade min kind på det bruna sätet som hade filtat sig med tiden, och sög in den unkna doften av gammalt damm som fyllde mig med trygghet.
Jag kände en svag doft av bensin. När jag var liten älskade jag doften av bensin.
Jag tittade in mot tät mörk skog som endast blottade sina yttersta ungträd bakom viltstängslet i mörkret. Det pulserande ljuset från reflexerna på avstånds markeringarna och det ihärdiga motorljudet från din gamla bil vaggade mig i trans.
Ögonblicket blev tidlöst. Här kunde tankarna löpa avlägsnade från kropp och känslor.
Du körde för fort. Du körde alltid lite för fort. Det var mitt i natten och jag antar att du hade bråttom hem. Själv var jag redan hemma.
Jag kommer aldrig glömma din gamla volvo 360. Mitt hem på våra äventyr.
Jag hatade att paddla, fiska och sova i tält. Eller ännu värre i vindskydd på liggunderlag med fleece tröjan som kudde. Du tyckte kudde och luftmadrass var onödig packning.
Jag var rädd för insekter som skulle kunna krypa in i sovsäcken under natten. Jag saknade min mjuka kudde och jämrade mig över det. Men jag gjorde det med en viss självmedvetenhet. Någonstans hoppades jag att jag skulle vara lika orädd och obrydd som dig.
Jag älskade att åka långt i din gamla 360.
Jag såg på dig med vördnad, där du satt i förarsätet. Koncentrerad och framåtlutad över ratten för att försöka se genom dimman. Jag beundrade dig för en så pass normaliserad sak som att köra bil. Det var utom räckhåll. Det kändes som om det skulle dröja 100 år tills jag själv skulle få sitta i förarsätet. Men jag längtade tills någon skulle titta på mig med samma vördnad.

Se mig som lika komplett...


Jag sitter utmattad men spänd i förarsätet.
Dimman ligger tjock och luften är full av pollen. Det är dålig sikt men jag kör ändå lite för fort. Det är mitt i natten och jag har bråttom hem.
Jag tittar bak på dig. Du sitter på sniskan och vilar kinden mot det bruna gamla äckliga sätet i min gamla 360. Jag skäms över att ha ett barn i en den här bilen.
Du blickar ut mot ingenting som en hjärndöd zombie. Du måste vara dödstrött! Du måste vilja hem och sova. Jag har plågat dig hela resan med mina tramsiga principer om friluftsliv. Försökt tvinga det på dig.
Varför lär jag mig aldrig ta större ansvar? Varför går mitt ego alltid först?
Det luktar en aning bensin och motorn låter inte rätt. Jag blir stressad över hur mycket pengar det skulle kosta mig om bilen pajjar nu. Jag har inte råd med en ny bil och den här kan omöjligt gå att lappa ihop ytterligare.
Avstånds markeringarna är en återkommande påminnelse om hur långt kvar vi har hem. Tankarna löper okontrollerat och tar kontroll över min kropp. Nacken spänner sig och knogarna vitnar när jag kramar ratten frustrerat.

Jag hoppas jag har tid att bättra mig.
Jag hoppas jag hinner ge dig bättre minnen än så här.
Jag hoppas jag hinner bli en bättre förebild...