Att kämpa för något,
att gå framåt även när det går bakåt,
att orka fortsätta,
att få höra ”jag ser din utveckling, bra jobbat”
Visst låter det bra?
Men när jag funderar över
vad det är jag kämpar för
rullar det in mörka moln
med tunga droppar av skam.
Jag skäms över att jag måste
kämpa för saker som ”normala”
människor inte behöver kämpa för.
Det känns förnedrande att få en
komplimang som handlar om att
mitt obefintliga självförtroende
sakta men säkert börjar bli befintligt.
Jag gråter och skrattar på samma gång
åt denna förnedring.
Om jag inte haft denna skam
i kroppen hade jag levt ut
varenda impuls och varit
ett känslomässig helvete.
Gråtit floder över småsaker,
skrikit och svurit,
struntat i om människor tyckt
att jag är korkad,
vara den jobbiga
som fattat nada och sagt ”JAHAAAAA”
tio år senare.
Varit den som alltid säger innan varje möte
med nya människor:
”Hej, heeeej, hallå, hellu.. jo de e så här va,
jag kanske uppfattas som lite trög i huvudet
och ser ut som en dimmig fisk i blicken ibland,
men det är bara min ADD - hjärna som svävat bort
i ett annat universum. Tyvärr har jag svårare att
lyssna på saker som jag tycker är tråkigt och
är helt slut efteråt, då all min ansträngning
har gått till att verka intresserad. (Jag vet
ju ändå hur man ska bete sig.) så yeah! ”
Känns som att själen
brinner och ber att få komma ut
även om det innebär mycket obehag.