Långt borta, i djupet av havet som tiden glömde

Där himlen tar slut och dinosaurier en gång drömde, vilar en fager jungfru och en mager sjöman

Hans namn är September och hennes April. En oväntad pil hade förenat deras öde

Hon räddade honom när han låg i spillrorna av maj och förblödde

       ~~~

Förälskade i varandra, enligt vissa i synd och ofta i motvind

Innan solen påbörjade sin första resa västerut och ljuset lärde sig att simma i land

Nu har kriget äntligen tystnat och kanonernas dån vissnat

Inuti jungfruns mage leker ett par vita duvor och en fräknig pojke med nästa vår i sitt mörka hår

Snart rinner livets begynnelse nedför hennes mjuka lår...

      ~~~

September lägger sig närmare April, nästan så nära intill att deras andetag smakar av gryning och fred i sked

Skakar av sig sand, samt själens blodröda brand, för att viska i hennes vänstra öra:

“En dag kommer du att förstå - i ett annat liv, eller om hundra år, när fler kontinenter än vågor skiljer oss åt

“Att vår kärlek var precis lika poetisk och bultande episk som sommarnatten då jag fann dig vid klipporna i Fredhäll"

      ~~~

“Du har mitt hjärta i din hand

Krama hårdare tills det börjar växa en skog av apelsinträd ur det

“För om jag är Adam och du Eva,

"Så väljer jag hellre att Du är den som tar mitt sista revben för att kunna överleva.”