Du bäddar med ängsull och dun
och en skatgrön fjäder
bruten och lindad runt din handled
tallarna är svarta silhuetter
mot en guldgul himmel
vi är snart förbi
åkrarna öde
stora stenar som urtidsdjur i skymningen
ruskar sina mosstäckta ryggar

jorden viskar
namnlösa insekter med tunna kroppar
är hon din dotter nu
är hon ogripbar som källvatten
ligger hon utsträckt i diket
med munnen fylld av ord
nacken böjd i en onaturlig vinkel
och vinden från väster