KronhjortenNatten vaknar i ditt knä. De fångade fritas. Deras kroppar i de händer som gnider sig mot glöd. Vad jag önskade du kunde förstå. Deras mörker i etsningar i bergen. Vad hon hoppades få se.
Världen i tusen skimmer som en kraftig lycka vävd inuti ett bröst. Hon älskade och kände det i de stilla mötena i Korridoren, genom bomullen som lagt sig över linsen.
Hon var ingens nu. Bara egen. Sin egen. Hans likt en sång där melodier flätades utvecklades mot en varm duk.
Guden stod på tå över galenskapen. Gränsen Och fräckheten som en skyddande bro över elakhet och tomhet.
Hon ville lägga sin själ invid hans historia
det fanns en blygsel mitt i. I det djupaste modet. Ur grottorna steg varelser ut. Deras armar sträckta. I hennes blick sprang kronhjortar över fuktig hed och hon mindes sin flickas ben över vått gräs.
För liten för att be. För gammal för att på allvar ta den ondes mantel över sig. Den fladdrade i vinden. Hon knöt sin hårda hand och mindes andningen.
Fri vers
av
smultronbergen
Läst 156 gånger och applåderad av 1 personer Publicerad 2019-04-19 00:43
|
Nästa text
Föregående smultronbergen |