Peter och ingenPappa Östen han knullar hit och han knullar dit. Han knullar runt. Han sätter på 15-åriga fosterflickan. Alla tycker att han är en sån spirituell och fin man, en kristen inspiratör som tillsammans med mamma Berit har hjälpt många människor. Han är bipolär, men det är det ingen som vet, inte heller han själv. Han undrar varför han har en sån ständigt återkommande ångest, som han dövar med sex, valium och alkohol. Lyxrenoverad villa, och egen firma som inte går så bra för han spenderar alldeles för mycket pengar. Manins sol står i zenit, det är som om solen alltid skiner, ingenting kan gå fel. Men så avslöjas hans otrohet och firman går i en grov konkurs. På drygt 5 år så befinner sig Östen i helvetet. Allt har rasat. En extrem ångest blandat med en gränspsykos och depression. Han går på billigt vin. Han har gått upp väldigt mycket i vikt. Skammen inför församlingen, rattfylla, indraget körkort. Botten. Han ska just fylla 47 år när han äntligen tar beslutet att gå för ett avslut. Han är barnvakt åt 10-åriga sonen Peter. Mamma jobbar natt som sjukvårdsbiträde på lasarettet. Peter sover uppe i mammas sovrum och pappa är på sitt rum där nere. Pojken har väldigt jobbiga mardrömmar, och går mitt i natten ner för att få tröst av pappa. Pappa som han alltid försöker uppmuntra och berömma, för han kan inte blunda längre, han ser och känner hur Östen mår. Han knackar på och inget svar. Han bankar slutligen på dörren men det är alldeles tyst. Han sätter sig på golvet och börjar gråta förtvivlat. Han tittar i telefonboken efter farbror Lars nummer, slår det, och Lars svarar efter en stund. 20 minuter senare så kommer hans farbror och börjar banka på dörren, utan framgång. Då sätter farbror Lars in en tackling på dörren och låset ger vika. På golvet ligger pappa Östen i sina egna spyor, död. Ambulansmännen konstaterar att dom inte har någonting där att göra. Sonen börjar skrika och ruska i pappa. Farbror Lars håller om Peter, och säjer lugn lugn allt ska bli bra, men Peter han skriker ursinnigt, tills mamma kommer hem. Hon håller om honom och han lugnar sig. Pappas kropp forslas iväg av tystlåtna gravallvarliga män. Familjen befinner sig i ett vaccum och chock. Peter tar en kniv och skär sig, så dom är tvungna att åka ned till akuten. Hans storebror är hög på heroin, men det är det ingen som märker. Kaos. Var är manualen för akut krishantering? Mamma ser ut som en zombie, alldeles klarblått lugn. Det går några dagar och ingen pratar med Peter om vad som har hänt. Några större killar ute på gården retar honom för att hans pappa har begått självmord. Peter befinner sig i ett chocktillstånd. Klockan tickar, snart så blir pojken sjuk, gör nåt någon. Nu. Han går inte på begravningen, vill inte erkänna att pappa är död. De här dagarna går Peter in i ett slags gränspsykotiskt tillstånd, han tappar kontakten med verkligheten, och han glömmer hur det är att vara psykiskt frisk. En total minnesblockering. Han är inget barn längre. Aldrig så där sprittande glad eller strömmande gråtande ledsen. Han har lärt sig stänga av. Han gör som sin omgivning. Nu sväljer vi ner den vansinniga sorgen och förtvivlan, och ler tillgjort mot varandra. Så. Nu känns det mycket bättre. Bra. Vända blad, livet går vidare. Han var ju helt slut som människa pappa. Lika bra att han fick dö. Och du Peter ska ju åka på kollo snart, det blir väl roligt med alla kompisarna och bada i havet! Pojken befinner sig i limbo. Men hans familj och kompisar märker inte det. Han är på väg att drunkna. Men han kan och får aldrig sätta ord på vad han känner och tänker. En natt så kommer han in i ett slags sömngångartillstånd och tar sitt basebollträ och börjar slå sönder fönsterrutorna. Ett par dagar efteråt så kommer socialen på besök. Mamma håller masken och har sagt till Peter vad han ska säga. Hon är livrädd för att hon ska förlora vårdnaden om sin son. Livet som obarmhärtigt måste gå vidare. Varför stannar inte hela Sverige och ägnar sitt fulla intresse för att min pappa har tagit livet av sig, tänker Peter. Sommaren kommer och han känner sig allt konstigare. Den inre och yttre världen är separerade. Gränspsykos. Inte på en högre nivå, men ändock solklar psykisk sjukdom. Det är bra med Peter, han är så lugn säger personal till mamma när hon ringer till kollot. Ja han är alldeles avstängd känslomässigt, är det ingen som konstaterar.
Prosa
av
Johan Bergstjärna
Läst 185 gånger och applåderad av 3 personer Publicerad 2019-04-20 14:25 |
Nästa text
Föregående Johan Bergstjärna |