Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Peter och ingen

Pappa Östen han knullar hit och han knullar dit. Han knullar runt. Han sätter på 15-åriga fosterflickan. Alla tycker att han är en sån spirituell och fin man, en kristen inspiratör som tillsammans med mamma Berit har hjälpt många människor. Han är bipolär, men det är det ingen som vet, inte heller han själv. Han undrar varför han har en sån ständigt återkommande ångest, som han dövar med sex, valium och alkohol. Lyxrenoverad villa, och egen firma som inte går så bra för han spenderar alldeles för mycket pengar. Manins sol står i zenit, det är som om solen alltid skiner, ingenting kan gå fel. Men så avslöjas hans otrohet och firman går i en grov konkurs. På drygt 5 år så befinner sig Östen i helvetet. Allt har rasat. En extrem ångest blandat med en gränspsykos och depression. Han går på billigt vin. Han har gått upp väldigt mycket i vikt. Skammen inför församlingen, rattfylla, indraget körkort. Botten. Han ska just fylla 47 år när han äntligen tar beslutet att gå för ett avslut. Han är barnvakt åt 10-åriga sonen Peter. Mamma jobbar natt som sjukvårdsbiträde på lasarettet. Peter sover uppe i mammas sovrum och pappa är på sitt rum där nere. Pojken har väldigt jobbiga mardrömmar, och går mitt i natten ner för att få tröst av pappa. Pappa som han alltid försöker uppmuntra och berömma, för han kan inte blunda längre, han ser och känner hur Östen mår. Han knackar på och inget svar. Han bankar slutligen på dörren men det är alldeles tyst. Han sätter sig på golvet och börjar gråta förtvivlat. Han tittar i telefonboken efter farbror Lars nummer, slår det, och Lars svarar efter en stund. 20 minuter senare så kommer hans farbror och börjar banka på dörren, utan framgång. Då sätter farbror Lars in en tackling på dörren och låset ger vika. På golvet ligger pappa Östen i sina egna spyor, död. Ambulansmännen konstaterar att dom inte har någonting där att göra. Sonen börjar skrika och ruska i pappa. Farbror Lars håller om Peter, och säjer lugn lugn allt ska bli bra, men Peter han skriker ursinnigt, tills mamma kommer hem. Hon håller om honom och han lugnar sig. Pappas kropp forslas iväg av tystlåtna gravallvarliga män. Familjen befinner sig i ett vaccum och chock. Peter tar en kniv och skär sig, så dom är tvungna att åka ned till akuten. Hans storebror är hög på heroin, men det är det ingen som märker. Kaos. Var är manualen för akut krishantering? Mamma ser ut som en zombie, alldeles klarblått lugn. Det går några dagar och ingen pratar med Peter om vad som har hänt. Några större killar ute på gården retar honom för att hans pappa har begått självmord. Peter befinner sig i ett chocktillstånd. Klockan tickar, snart så blir pojken sjuk, gör nåt någon. Nu. Han går inte på begravningen, vill inte erkänna att pappa är död. De här dagarna går Peter in i ett slags gränspsykotiskt tillstånd, han tappar kontakten med verkligheten, och han glömmer hur det är att vara psykiskt frisk. En total minnesblockering. Han är inget barn längre. Aldrig så där sprittande glad eller strömmande gråtande ledsen. Han har lärt sig stänga av. Han gör som sin omgivning. Nu sväljer vi ner den vansinniga sorgen och förtvivlan, och ler tillgjort mot varandra. Så. Nu känns det mycket bättre. Bra. Vända blad, livet går vidare. Han var ju helt slut som människa pappa. Lika bra att han fick dö. Och du Peter ska ju åka på kollo snart, det blir väl roligt med alla kompisarna och bada i havet! Pojken befinner sig i limbo. Men hans familj och kompisar märker inte det. Han är på väg att drunkna. Men han kan och får aldrig sätta ord på vad han känner och tänker. En natt så kommer han in i ett slags sömngångartillstånd och tar sitt basebollträ och börjar slå sönder fönsterrutorna. Ett par dagar efteråt så kommer socialen på besök. Mamma håller masken och har sagt till Peter vad han ska säga. Hon är livrädd för att hon ska förlora vårdnaden om sin son. Livet som obarmhärtigt måste gå vidare. Varför stannar inte hela Sverige och ägnar sitt fulla intresse för att min pappa har tagit livet av sig, tänker Peter. Sommaren kommer och han känner sig allt konstigare. Den inre och yttre världen är separerade. Gränspsykos. Inte på en högre nivå, men ändock solklar psykisk sjukdom. Det är bra med Peter, han är så lugn säger personal till mamma när hon ringer till kollot. Ja han är alldeles avstängd känslomässigt, är det ingen som konstaterar. 
I mitten av sommaren så blir mamma ihop med en man, Sture, en gammal affärskompanjon till pappa. Mamma är inte kär i honom, men hon regredierar, snälla ta hand om mig! Sture är ingen stjärnpsykolog och förstår inte att Peter är djupt sårad efter sin pappas död. Han är sträng och psykar Peter när mamma inte är närvarande. Peter sitter tyst och stirrar i golvet och bara tar emot Stures våld. Han säger ingenting till mamma om vad Sture gör emot honom. Han sväljer ned och stänger av. Sväljer ned och stänger av. Så. Bra. Han fylls utav eufori och en konstig slags lyckokänsla. Men han vaknar på nätterna av sitt eget skrik. Sture kommer upp och örfilar honom och ryter: var tyst för vi sover! Var är mamma? Har jag någon mamma? Peter slutar i sitt ishockeylag eftersom han nästan inte får spela på matcherna. Då får Sture ett tokutbrott, och skriker åt honom: Då kunde ju någon annan fått din plats på ishockeylägret i somras!! Peter tiger och stirrar i golvet. Sväljer ned förödmjukelserna och bara ljuvligt stänger av känslorna. Han har börjat bli väldigt bråkig i skolan, slåss och försöker mobba lärarna, men åker på rejäla utskällningar av tillsynsläraren. Det är ingen som har riktig kontakt med Peter. Kompisar har han några stycken, men det är ingen av dom som märker att han är sjuk. Han lär sig att verka vara frisk. En morgon när han cyklar till skolan så får han impulsen att fortsätta ända ned till sjukhuset. Han gör det och går omkring i korridorerna hela morgonen och förmiddagen. Det är samma sjukhusdel som han föddes på för 11 år sen. Han cyklar sen tillbaka till skolan och när han är på bron över motorvägen så säjer han högt: Det kommer att gå dåligt för mig när jag är vuxen! Det kommer att gå dåligt för mig när jag är vuxen!! Hans mamma och Sture får reda på hans skolk, och när mamma är och handlar så hotar Sture honom med en rejäl omgång stryk om han inte skärper sig. Peter dränker sitt dåliga mående i rockmusik och sjuk humor. Men det kokar i honom av vrede, avsky och hat, och han har förskräckliga fantasier om vad han skulle vilja göra med Sture och mamma.
Han vaknar en lördag och mår väldigt konstigt, det är alldeles tomt i huvudet.
Då kommer han på iden att elda upp lägenheten. Han cyklar bort till bensinmacken och köper 2 dunkar med bensin. Han gömmer dom i sin garderob. På natten när de andra sover så dränker han lägenheten med bensin, öppnar dörren till mammas och Stures sovrum och häller bensin på golvet. Han har packat en ryggsäck med mat, öppnar ytterdörren, och tänder på. Det blir en chockartad explosiv antändning, och Peter tar sin cykel och cyklar fort därifrån, in i skogen där han har en koja.
Sture dör i elden. Mamma har allvarliga brännskador. Peter hamnar i skyddat barnhem, efter en grundlig psykologisk undersökning efter vilken han förklaras som allvarligt psykiskt sjuk. Peter tycker att det är skönt att äntligen få prata med proffs om hur han mår, folk som vet vad det handlar om att må riktigt dåligt, och som bryr sig om honom när han skriker av sina fruktansvärda mardrömmar och sin ångest.
Han ångrar inte att han tände en eld. Sture fick vad han förtjänade. Ja han är död!! 




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 185 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2019-04-20 14:25



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP